4 månader, 3 veckor & 2 dagar

När Alfred Hitchcock spelade in Rope 1948 låg filmens tekniska förtjänster kanske främst i det att det var hans första färgfilm, men det är också ett av filmhistoriens tidigaste exempel på riktigt skickligt utförda och utstuderade longtakes. Den mordhistoria som Hitchcock berättar under filmens åttio minuter visas i närmast perfekta longtakes och Hitchcock klipper bara för att byta film i kameran, och i nästan alla klipp lyckas han göra detta utan att tittaren märker avbrotten.
Det finns goda exempel på longtakes både före och efter Hitchcock, vad som är intressant är att traditionen fortfarande tillhör en av de starkaste stilistiska filmströmningarna vilket ständigt bekräftas av regissörskap som Quentin Tarantinos, Alexandr Sokurovs och inte minst vår svenske Roy Anderssons. En genuint tillgiven anhängare av estetiken syns även i Cristian Mungiu. Hans senaste film 4 månader, 3 veckor, 2 dagar är nästan skrytsamt skickligt fotograferad i sitt sätt att uteslutande använda sig av extremt långa tagningar.

Stilen blir dock aldrig ett manér eller något som står ovan berättelsen. Historien om de två flickorna, Otilia och Gabita, som i ett kommunistiskt Rumänien möter abortförbjudets hemska konsekvenser förutsätter snarast att berättas genom de långa tagningarna för att förvärva den realism och ärlighet som följer med stilen. Filmens inledande minuter i ett studentrum där Gabita inser att hennes graviditet gått så långt att hon kanske inte ens kommer att kunna göra abort illegalt sätter en ram för resten av filmen. Alla detaljerna i det noggrant återgivna åttiotalets Rumänien är fantastiska, allt från cigarettpaket till kostym känns så äkta och när berättelsen utvecklas och visuellt skildrar våldtäkt och aborterade foster blir även detta, tack vare sin inramning, långt mer äkta.

Trots att skådeplatsen är geografiskt avlägsen och tiden ligger några decennier bakom oss är berättelsen både gripande och angelägen. Ungdomarnas tankar och drömmar, eller brist på dem, är i sina grunder desamma som en svensks. Och hittar man inget engagemang har man åtminstone ett smärtsamt vackert foto och en slutscen så dränkt i hopplöshet att det blir svårt att andas.