Valkyria

Vi vet alla hur “Valkyria”, historien om mannen som försökte mörda Adolf Hitler, mitt under andra världskriget, slutar. Och oftast är det inte slutet som är det viktiga, utan vägen dit; men nu är inte ens vägen dit speciellt intressant. I synnerhet när filmen når sitt klimax i och med att Claus von Stauffenberg misslyckas mörda führen och spänningen försvinner lika snabbt som den uppstod.
Det är svårt att inte associera Tom Cruise med scientologin och omöjligt att inte ständigt påminnas om skådespelerskans privatliv. Han har skjutit sig själv i foten genom att exponera sig själv i media med annat än sin filmkarriär. Cruise känns felcastad i rollen som hjälten som skadas i Afrika, amputerar en arm och bär ögonlapp för ena ögat. Hans karaktär tvingas bege sig hem till Tyskland för att jobba bakom ett skrivbord, och där visar det sig att det finns fler som är missnöjda och skrämda över führerns framtåg runtom i världen.

Med få undantag, som senast i “Tropic Thunder”, försvinner Cruise aldrig in i sina roller, men snarare tvärtom; rollerna försvinner in i honom. Bryan Singer ger Cruise precis de spelrum han själv vill och begränsar inte honom att inplantera sig själv och sitt pojkaktiga amerikanska jag i sina karaktärer.

Cruise flankeras av den brittiska skådespelareliten med Kenneth Branagh, Bill Nighy, Eddie Izzard och Tom Wilkinson och blandningen av amerikanska, brittiska och en del tyska skiftningar av engelskan gör dialogen nästan parodisk. Alla skådespelare tycks ha fått göra lite som de vill med sin engelska, vilket ger intrycket av att Singer har slarvat med filmens kontinuitet och förmåga att övertyga.

Potentialen fanns det gott om, historien “Valkyria” är baserad på är fascinerande, men utförandet är ett hopkok av amerikanska, tyska och brittiska idéer med en omslagspojke som stjälper mer än han hjälper.