Hairspray

Jag ska vara ärlig. Musikaler i filmformat är inget som någonsin har fascinerat mig, eller på något sätt berört mig. Kanske beror det på att jag är för ung för att ha upplevt den stora eran med filmer som “Grease” och “Hair”. Kanske beror det på att jag har ett betydligt större filmintresse än musikintresse. I vilket fall som helst, är det sällan som jag ser storheten i en musikal. Och inte heller en 150 kg tung John Travolta iklädd klänning och peruk kan få mig att ändra den uppfattningen.
Tracy är 15 år, ser ut som 20, beter sig som 8 och har en riktigt stor passion – att dansa. Hennes enda riktiga mål är att en dag få vara med och stoltsera i “The Corny Collins Show”, en tv-show om dans. När hon så en dag får möjligheten att ta en plats i gänget bakom tv-programmet finns det bara en sak som stoppar henne. Hennes vikt.

Inom den musikaliska genren finns det av någon outgrundlig anledning en tolerans mot både det ena och det andra, som inte existerar inom andra genrer. Det får gärna vara stereotypt och långrandigt så länge musikscenerna är väl genomförda. I “Hairsprays” fall är detta kanske tydligare än någonsin tidigare. Handlingen förs, under de två timmar som filmen pågår, inte en millimeter framåt, utan hindras av musiken som snarare jobbar för att föra handlingen bakåt. Dessutom avlöser moralkakorna varandra och bildar en i grunden helt oförklarlig och nästan påfrestande historia. Som tur är, är det ju en musikal. Och med de bitarna lyckas den faktiskt riktigt bra. Sångnumrena, som tar upp en stor del av speltiden, är fantastiskt underhållande och oväntat medryckande. Det känns även som att man med hjälp av peruker, smink och andra material lyckas återskapa en rättvis och bra bild av den 60-talsmiljö som den utspelar sig i.

Hade “Hairspray” varit en “vanlig film” så hade den friskt kritiserats för en extremt simpel story, fruktansvärt stereotypa karaktärer och en ganska stel humor. Jag är visserligen beredd att hålla med om att de musikala scenerna är riktigt upplyftande, men jag köper inte att en musikal får vara dålig, så länge den har ett par underhållande musikinslag.