Corpse Bride

Den äldre damen ser förvånad ut innan hon tveksam säger.- Is that you? But you’ve been dead 15 years! Det stela skeletet ler med alla sina tänder innan han tar tag i henne och lutar henne bakåt.
– Frankly, my dear, I don’t give a damn. Tim Burton är tillbaka med det som gjorde honom stor, stop-motion animation.

Stop motion är en animationsteknik som gör att saker och ting som är stillastående verkar röra sig. Tekniken fungerar så att man tar en bild på föremålet, flyttar detta en liten bit, tar en ny bild och processen upprepas vanligtvis ett flertal gånger innan scenen är klar. När bilderna sedan visas i en snabb följd med hjälp av en dator skapas rörelser. Detta har skapat en extremt långsam animationsteknik, men också mycket dyrare än de traditionella animeringarna.

“Corpse Bride” bygger på en rysk folksaga från 1800-talet och handlar om den unge Victor van Dort som av misstag friar till ett föruttnande lik i brudklänning, som väntat på att sin sedan länge försvunna älskare ska återvända. Victor ställs inför problemet att lämna sin fru för att gifta sig med den han från början skulle gifta sig med, Victoria Everglot.

Det tog Tim Burton närmare två år att tillsammans med vännen Mike Johnson regissera lerdockorna, som sedan hans fru Helena Bonham Carter och den gode vännen Johnny Depp skulle ge röster till. Burton, som minst sagt inte verkar kunna släppa sina skådespelare, gav också röster till Albert Finney, Christopher Lee och Danny Elfman – som alla jobbat med Burton flera gånger förr. Danny Elfman som framförallt gjort musik i Burtons tidigare filmer sköter sina kort perfekt. Musiken är välstämd och passar perfekt in i de annars ganska mediokra animeringarna. Det märks att Elfman fått just två år på sig för att dirigera sin orkester utanför Los Angeles.

Corpse Bride är endast 76 minuter lång. Det märks. Det är en enkel historia, som likt Disney-filmerna innehåller några korta “musikaliska musikvideos”. Dessa för fram den annars ganska intetsägande handligen. Johnny Depps röst är behaglig, men är långt ifrån lika övertygande som Helena Bonham Carters. Humorn, där Burton får använda sig av det han är bäst på, det gotiska, döda och mystiska är stundtals lysande, och stundtals stapplande.

Burton är bäst på att göra färgglada eller tvärtom, mörka filmer med riktiga skådespelare och mer komplexa historier. Fortsätt med det.