Scream

1996 blev Wes Craven skräckmästaren på allas läppar när han och manusförfattaren Kevin Williamson skrev om reglerna för hur en slasherrysare ska se ut. Craven hade tidigare visat framfötterna i genren med 1984 års “Terror på Elm Street”, filmen som blev hans stora genombrott, Men med “Scream” dukade Craven upp för en mycket större kommersiell succé. “Scream” fick varenda biobesökare att skrika av skräck.
“Scream” odlar en nästan lika klassisk mördare som de som reste ur askan på 70- och 80-talen, och dräkten blev en synnerligen het kostym på Halloweenfester åren därpå. “Ghostface” sprider skräck i en liten stad i USA och avverkar tonåringar på löpande band. Inledningssekvensen med Drew Barrymore är klassisk och ger också en väldigt bra fingervisning om vad “Scream” har att bjuda på eftersom filmen sedermera följer hela den scenens struktur och upplägg. Vi får senare följa hjältinnan Sidney Prescott (Neve Campbell) och hennes vänner då de flesta står på menyn för den hänsynslösa seriemördaren.

Craven och Williamson har lekstuga med genrens alla klichéer och använder dem effektivt till filmens fördelar. Craven har heller inga problem med att skifta ton i filmen, och blandar skickligt med olika nyanser av skräck och humor, utan att för den skull tappa fokus eller tempo. Presenterat i samma anda som en klassisk highschool-film bygger varje scen upp nästa, och analyserar man filmen mer ingående hittar man ständiga överraskningar i manuset. De flesta karaktärerna i filmen är medvetna om alla klyschor som ständigt florerar i genren och de drar sedan upp olika riktlinjer och regler för hur man ska överleva en rysare, vilket gör att “Scream” under vissa delar växer och får ett självmedvetande. Det finns även gott om referenser till andra skräckfilmer och aktörer inom genren så det blir även en liten trivialektion för den oinsatte, och ett smörgåsbord för de invigda. Craven och Williamson jonglerar också ständigt med den oundvikliga utgången och får oss åskådare att hela tiden sitta på helspänn, samtidigt som vi måste gissa oss till vem mördaren egentligen är.

Craven experimenterade mycket med den här typen av metabegrepp under “New Nightmare”, då han drog ut Freddy i den verkliga världen, men det var med “Scream” som han verkligen tog begreppet till en helt ny nivå då filmen är en hejdlös blandning av parodi, hyllning och beundransvärt nytänk. Mycket är Kevin Williamsons förtjänst, men utan Cravens erfarenhet bakom rodret är jag tveksam till om det hade kunnat lyftas upp på det här sättet. Paradoxalt nog så lyckades “Scream” med konststycket att både gjuta nytt liv i genren samtidigt som den tog kål på den, för efter 1996 har det inte kommit en enda slasherfilm som varit i klass med Wes Cravens mästerverk.