Candy

Filmnarkomaner på jakt efter cineastiska kickar kommer i “Candy” att få en ångestladdad karamell att suga på. Länge. Neil Armfields karaktärsdrivna drama tar sitt avstamp i en idyllisk relation mellan poeten Dan och konstnärinnan Candy. Kärleken är blind, så till den grad att Candy tar efter pojkvännens ohälsosamma drogvanor. Allt är som en dans på rosor för det vackra, unga paret innan de gradvis sjunker allt djupare ner i drogträsket och tvingas finansiera sitt missbruk genom stöld och prostitution.
Australiens svar på “Requiem for a Dream” fick mig att må dåligt. Att droger och heroinmissbruk kan ha förödande konsekvenser är knappast någon nyhet och “Candy” är knappast en nyskapande upplevelse, men en poetisk och osentimental sådan. Utan att bli predikande eller ebba ut i en kavalkad av spyor och äckelpäckel lyckas man med enkla medel framkalla obehag. Det smärtar mig att se det nyförälskade paret förslavas av droger och falla offer för deras egna begär, samtidigt som deras förhållande får sig en berg- och dalbaneaktig tur. Likt Darren Aronofskys estetiska mardrömsfärd kan filmen ses som tre episoder, där varje del effektivt leder huvudpersonerna (och åskådaren) ett steg närmare helvetet.

Abbie Cornish och Heath Ledger skiner i huvudrollerna. Ledger visar att det briljant nedtonade skådespeleriet i “Brokeback Mountain” inte var någon engångsföreteelse och att det döljer sig en talang bakom det snygga ansiktet. Trots att jag engageras av karaktärerna så kvarstår dock ett par frågetecken. Mekanismerna till vad det var som lockade Dan in i missbruket förblir tyvärr en obesvarad gåta, och hur Dan och Candy träffades.

Jag lider med huvudpersonerna när de kallsvettandes ligger darrande i sängen, och räknar ner antalet dagar för att avvänja sig från knarket, men detta abstinenstillstånd har jag sett minst lika starkt skildrad förut i “Vi barn från Bahnhof Zoo”. Berättandet är konventionellt, vilket inte drar ner själva filmen i sig, men fans av rökiga filmer kommer sannolikt att tänka: “vänta lite, det här har jag väl sett förut?”. Dessutom hade jag gärna sett en eller två scener i hallucinatorisk anda utifrån karaktärernas perspektiv, för att komma ännu närmare deras förvrängda psyken. Något mästerverk är “Candy” inte, då historien känns alltför välbekant. Bra är den, därför att den fick mig att må dåligt. Se själv och låt dig påverkas.