Pippa Lees hemliga liv

“Pippa Lees hemliga liv” samlar en fantastisk skådespelarensemble med Robin Wright (f.d. Penn) i spetsen som titelns Pippa Lee. Med en säker estetik, innehållande subtilt säregna visualiseringar av ett liv i olika stadier, målar filmen upp en mångfacetterad historia med feministiska förtecken.
Rebecca Millers filmer handlar ofta om kvinnor och deras position i samhället, familjeförhållanden, människans förhållande till gud och sexualitet. Dessa ofta kontroversiella ämnen blandas ihop och går in i varandra, Miller ger aldrig några svar eller färdiga lösningar, bara relationer och karaktärer som är komplicerade, ambivalenta, sympatiska, motbjudande och allt däremellan.

“Pippa Lees hemliga liv” handlar om en på ytan intetsägande kvinna, av nästintill efemär natur, som till synes främst verkar existera för att serva sin äldre nyligen pensionerade make, dennes vänner och sina barn, helt utan eget bestående värde utöver att kunna grilla “the perfect butterflied lamb”. Men snart börja maskerna, i takt med ett påträngande nervöst sammanbrott, falla bort och vi får följa Pippa Lee både i nuet och i olika stadier av livet genom flashbacks.

Hennes historia är samtidigt djupt personlig och representativ för kvinnans ställning och självbild i olika tidsåldrar. Det är en bedrift att samtidigt kunna teckna ett djupt psykologiskt porträtt av en karaktär och samtidigt få denna att skildra strömningar i tiden men Miller lyckas genom självsäkert manus och en personregi att avundas, bara att få publiken att tro att den rätt mediokra Blake Lively är en yngre version av fantastiska Wright är något det borde skrivas böcker om.

Men det är inte bara personregin som stämmer, Miller har utvecklat sitt visuella språk också, små infall som t.ex. ett snabbt klipp till isittande bilnycklar som glömts kvar det ögonblick som Pippa kommer ihåg dem är kanske inte revolutionerande men det bidrar till helhetsintrycket och gör filmen mer visuellt stimulerande. Vissa infall kan dock diskuteras, som t.ex. huruvida Pippas pålagda berättarröst verkligen är nödvändig för filmen?

Miller är inte de stora penseldragens regissör, hennes uttryck är mer precist och noggrant. Tempot är långsamt men inte segt. Människorna som befolkar Pippa Lees liv är mänskliga och filmen respekterar alla de öden den porträtterar även om Lee står i fokus. Resan mot hennes, kanske, stundande frigörelse är fylld av gropar och kullar och var målet ligger eller hur det ser ut är aldrig förutsägbart, vi vet bara att vi vill följa Pippa på livets väg, tills filmen tvingar oss att säga adjö. En film om människor, det tillstånd och samhälle de lever i. En film om oss och vår tid; här, nu och då.