Tim Burton

Skräckfilmer, tecknade serier och Vincent Price. Tim Burtons mytomspunna stil med det gotiska, mörka och fantasifulla i objektivet grundlades under 60-talet. Med dessa element har Burton utvecklat en säregen stil ingen regissör kommer i närheten av.

Tim Burton i Burbank, strax utanför Los Angeles, den 25 augusti 1958. Att läsa Edgar Allan Poe, se filmer med favoritskådespelaren Vincent Price och teckna var tre av Burtons favoritintressen. Just tecknartalangen gav honom ett stipendiat, som senare gav honom en plats på California Institute of Arts. Skolan hade ett nära samarbete med Disney och Burton fick omgående börja som lärling på Disneys avdelning för animatörer. Tiden på Disney var lärorik, men Disney som företag var inget som anbelangade Burton. Efter en del smärre kontroverser gav Disney honom tillslut tillåtelse att jobba med några projekt vid sidan av och dessa projekt låg betydligt närmare Tim Burtons visioner än vad Disney någonsin skulle kunna erbjuda. “Vincent”, en sex minuter lång animerad kortfilm blev Burtons första film, och dedikerades till Vincent Price, barndomsidolen. Filmen fick, precis som väntat, inte något varmt mottagande hos Disney. Trots att filmen är gjord med knappa resurser kan man inte låta bli att rysa åt Burtons konst att göra något så stort av något så litet. Överraskningen då Burton sedan lämnade Disney var sålunda inte så stor. Båda hade olika ideologier, den ene med sina varma, färgrika barnanpassade filmer, den andre med de mörka, skrämmande och mystiska kortfilmerna. Burton fick chansen att regissera “Pee-Wee’s Big Adventure” (1985) efter att Paul Reubens, Pee-Wee Hermans alter ego blivit överförtjust i hans film “Frankenweenie”, en 29 minuter lång kortfilm som Burton arbetade på efter “Vincent”. Just “Frankenweenie” var filmen som blev droppen för Disney. Det hette att filmen var “för farlig” och alldeles “för läskig” för familjer. Det stoppade emellertid inte Disney från att ge ut “Frankenweenie” efter det att Burton blivit känd.

“Pee-Wee’s Big Adventure” blev emellertid Tim Burtons första långfilm. Föga överraskande fick han åtnjuta större frihet med detta projekt än han fått hos Disney och filmen blev en succé.
“Det var det lättaste jobbet jag någonsin fått”, kommenterade Burton arbetet med Paul Reuben. Burton följde upp med den övernaturliga spökkomedin “Beetlejuice” (1988) och även den blev väl mottagen. Burton förklarade sedan att han tyckte “Beetlejuice” inte hade någon som helst handling, men att det var precis vad han gillade. Utan någon större historia är det upp till regissören att skapa någonting ur det lilla, och det är precis vad Burton lyckats med i många av sina filmer.

“Beetlejuice was really the only movie I’ve done that gave me that feeling of, ‘Fuck everybody!'”. Det var speciellt de visuella detaljerna som tycktes imponera på allmänheten och bolagscheferna i synnerhet. Dessa chefer tyckte uppenbarligen att den helt okände Burton skulle passa perfekt för att regissera den första filmatiseringen av den legendariska serien. “Batman” (1989) blev en succé och Burtons kärlek för mörka gotiska miljöer rimmade väl med gestaltningen av Gotham City. “Batman” blev det definitiva genombrottet för Burton. Burton vädrade sina tankar i media genom att tydliggöra att han inte var någon actionregissör, och att han mått riktigt dåligt då han gjorde Batman.
“I get sick on most of my movies because I put so much of myself into them, but I was definitely sicker that I’ve ever been on a film set.”
Efter “Batman” räknades Burton som en av Hollywoods mest intressanta regissörer, vilket automatiskt gav honom chansen att vraka bland intressanta projekt. Burton satte sig tillsammans med Caroline Thompson och började skissa på det som senare skulle bli “Edward Scissorhands”. Burton kom med idéerna, och Thompson själv avslutade och skrev det slutgiltiga manuskriptet. Historien om mannen med saxar som händer kom att bli det första, av många framgångsrika samarbeten med Johnny Depp. “Edward Scissorhands” var en drömlik och fantasifull historia och som vanligt när det gäller Tim Burton också en visuell fröjd för ögat.
“People say that Batman took a backseat in my movies, wich I can understand…”, kommenterade Burton misslyckandet att fortsätta bygga på succén med “Batman”. “Batman Returns” (1992) med Michael Keaton som Batman blev inte riktigt vad folk hade förväntat sig. Kanske var actionfilmer inte någonting för Burton trots allt?

Nästa samarbete med Johnny Depp kom i samband med inspelningen av “Ed Wood” (1994), en film där Johnny Depp gestaltar den ökände filmregissören Ed Wood, av många betraktad som världens genom tiderna sämste regissör. Filmen mottogs mycket väl av kritikerna. Samtidigt som man gjorde filmen höll Burton hela tiden en öppen och ärlig dialog med Ed Wood själv. Burton har bland annat berättat att Ed Wood var positiv till filmen, och att han aldrig klagade att man gjorde en två timmar lång nedvärdering på hans verk. Burton har kommenterat filmen som märklig, med tanke på att det finns så många dåliga regissörer.
“How can someone be elected as the worst director of all time? There are so many bad filmmakers.”

Burton, som sedan tidig barndom alltid varit intresserad av skräckfilmer blev omedelbart exalterad då han erbjöds att göra “Sleepy Hollow” (1999). “Jag har alltid uppskattat skräckfilmer, så det blev som en dröm gick i uppfyllelse då jag äntligen fick göra en renodlad skräckfilm från start till mål”, sade Burton. Johnny Depp knöts nästan omedelbart till projektet, och han fick senare sällskap av den talangfulla Christina Ricci. “Sleepy Hollow” är en spökhistoria om en huvudlös ryttare som sprider skräck bland byborna i en amerikansk stad, Johnny Depp spelar konstapeln Ichabod Crane som får till uppgift att ta itu med mysteriet. “Sleepy Hollow” är oerhört vackert filmad och för tankarna till den tyska expressionismen.

Burton gjorde dessvärre ett dåligt försök att återupprätta “Apornas Planet”, då han 2001 filmade en remake med Mark Wahlberg i titelrollen. “Jag uppskattade verkligen processen att göra filmen, men allting runt omkring var för mycket affärsinriktad för att jag skulle känna mig trygg i vad jag gjorde”, kommenterade Burton karriärens definitiva bottennapp.

“Big Fish” (2003) blev dock en värdig revansch. Historian har större verklighetsförankring än Burtons tidigare filmer, men saknar självklart inte det magiska och mystiska som Burton är mästare på. “Big Fish” blev i vissa avseenden en lång terapi för Burton. Hans far hade gått bort strax innan Burton bestämde sig för att göra filmen. Burton har berättat att han och fadern inte hade någon nära relation, vilket upprepar sig i filmen. När fadern ligger på sin dödsbädd är han fortfarande en gåta för sin son William, magnifikt porträtterad av Billy Crudup. För att verkligen lära känna sin far börjar William lägga ihop de olika bitarna kring faderns liv. När Burton verkligen får komma så nära karaktärerna kan det inte gå fel, vilket både gick hem hos den internationella kritikerkåren och publiken.

“Kalle och Chokladfabriken” tog Burton tillbaka dit han började. De sagolika scenerna från den excentriske Willy Wonkas chokladfabrik påminner ofta om Disneyland, där Burton en gång började, men inte var tillräckligt duktig för att stanna. Johnny Depp porträtterar återigen huvudrollen, något Burton finner trygghet i.

“Johnny and I have been working together so long now that we know what each other likes.”
Burtons kärlek till det mörka och gotiska har gjort honom populär hos många.

Ser man en film gjord av Tim Burton vet man att man allt som oftast är inbjuden till en fantasifull upplevelse som få regissörer i dagens Hollywood kan leverera. Burton har åsikter, och vågar också dela med sig av dem. Han har bland annat varit mycket kritisk mot Warner Bros. och filmbolagets krav att få “Kalle och Chokladfabriken” klar till ett speciellt datum.
“It’s like you’re a runner and they beat the shit out of you and break your legs right before you’re supposed to race, and then they say, ‘Now go win the race.'”