Elizabeth: The Golden Age

Det spelar ingen roll att Cate Blanchett är magnifik som drottning Elizabeth. Inte heller att det mesta i bildväg är välkomponerat och detaljrikt. Regissören Shekhar Kapur har regisserat en film som inte betyder någonting. 24 bilder per sekund blixtrar förbi utan att betyda någonting. Allt är så vackert, men också så meningslöst.
Det känns som om filmen tar sig vatten över huvudet. Inte nog med att den följer drottningen och hennes liv (filmen tar vid några år efter den första filmen, “Elizabeth” från 1998). Vi får också följa skotska drottningen Mary Stuarts liv under samma epok och det engelsk-spanska kriget. Båda tar minst lika mycket plats som huvudhistorien, och hade utan problem kunnat bli egna filmer. Samtidigt som vi stressas igenom diverse historier, tycks kompositörerna Craig Armstrong och A.R. Rahman ytterligare driva upp tempot genom att öka musikens intensitet. Det är inte hafsigt, men det känns så.

Med detta i tankarna känns det som om du som åskådare sällan får tid att tänka på Elizabeth, och hon får likväl sällan tid att visa vad hon tycker och tänker. Och när vi väl ser Cate Blanchett i bild känns det oftast som scenerna är repetitioner på varandra.

“Elizabeth: The Golden Age” är inget historiskt drama. Det är en film med hundratusentals bilder, många av dem slående, men ingen av dem minnesvärda. Men, det mest sorliga med Shekhar Kapurs film är att så lite kunde göras av så mycket.