Richard Chamberlain

Din mamma älskade honom i hemlighet. Han var en “hunk” för medelålders kvinnor och charmade en hel värld med ett bländande leende, fantastiskt skådespeleri och vågigt hårsvall.

Richard Chamberlain föddes 31 mars 1934, inte 1935 som de flesta biografier påstår. Han var den andra sonen av Charles och Elsa Chamberlain. En familj där modern var en stark gestalt och fadern mestadels frånvarande.

– He mellowed a lot in his last years. We got closer but never had the kind of intimacy that I imagine would have been a real kind of resolution. In a way, that’s too bad. In another way, well, OK, that’s the way it was, kommenterade Chamberlain

I skolbänken hade Richard det svårt. Han var frånvarande, ledsen och hade stora problem med att hinna med på lektionerna. Efter flera olika tester visade det sig att han var dyslektiker och lärde sig inte läsa förrän i fjärde klass. “Varje måltid var ett äventyr”. Richard hade skeva tänder, vilket ledde till tandställning. Ironiskt blev hans sedermera perfekta leende ett av hans varumärken som erkänd skådespelare.

Han forsatte till Ponoma College, Claremont, California där han studerade konst, men en sen natt på sitt rum fick honom att ändra sina mål – radikalt. “Jag var uppe på mitt rum under mitt sista år på universitet, – ett litet rum som jag hade för mig själv” förklarade Chamberlain, “Jag kunde se skolans teater genom ett litet fönster, och jag tänkte ‘jag vill inte sitta här, ensam, jag vill vara där nere med dem, jag vill vara med folk”. Under sin tid på college gjorde han framträdanden i pjäser som: George Washington Slept Here, King Lear och The Lady’s Not For Burning. Att stå på scen gav även Richard en chans att slippa vara den blyga pojke han växt upp till att bli. “I stayed in semi-hibernation for a long time. In college I was a hermit. I just sat in my little room and painted. Then I discovered acting – it seemed like a place where you could be free.” Året är 1956 när Richard tar studenten och skickas omedelbart in i armén där han posteras på Kuba. Trots att krisen är över, når han en rank av sergeant under sina 16 månader. Hans kommentar om armén är rak och ärlig: “I nearly died of boredom.”

Efter armen beslutar Richard sig för att ge skådespeleriet en seriös chans och tar en plats vid Lee Strassbergs studio i New York som vi den tidpunkten fått stor uppmärksamhet för sitt arbete med skådespelare som Marlon Brando, Eli Wallach och Rod Steiger. “They all took themselves too seriously. I would laugh at myself before I went that far”. Richard återvände till Los Angeles där han jobbade som servitör samt chaufför i väntan på sitt genombrott som kom i tv-serien Dr Kildare och visades mellan 1961-1965. Serien blev omedelbar succé och Richards liv vänds upp och ner med skrikande flickor och fotografer som följer hans fotsteg vart han än går. Under samma period skördar Richard stor framgång med två skivor och flertal singlar varav “Three Stars Will Shine Tonight” som var baserad på ledmotivet till Dr Kildare.

Efter tv-serien gör Richard några filmer innan han bestämmer sig för att börja med teater igen. Han uppträder i The Philadelphia Story, Private Lives och West Side Story. Hans debut på det legendariska Broadway i musikalversionen av Breakfast at Tiffany’s mot Mary Tyler Moore blir ett praktfiasko och slutar med att endast fyra genrep visas för allmänheten. Tack vare regissören Richard Lester som anställer Richard i sin film Petulia får han tillbaka lite trovärdighet till sitt namn och även den mentala styrkan att pröva lyckan som en riktig “brittisk skådespelare” på andra sidan atlanten. Resten är historia.

Miniserien Shogun där han spelar lotsen John Blackthorne framstår fortfarande än idag som en av de bästa tv-produktionerna någonsin. Det feodala Japan har sällan skildrats på ett mer djupare sätt. Miniserien Törnfåglarna som klassas som “borta med vinden placerat i Australiens ödemark”. Andra höjdpunkter är de filmer han gör om musketörerna tillsammans med Richard Lester. Ett av hans bottennapp, men som jag personligen finner underhållande är den nästintill k-märkta kalkonrullen: Kung Salomons Sk(r)att. En Indiana Jones-pastisch utan dess like där Chamberlain tillsammans med en ung Sharon Stone springer runt och ser relativt vilsna ut.

Vid en ålder av 69 beslutar Richard att släppa en biografisk bok vid namn “Shattered Love” där han berättar att han sedan väldigt länge är homosexuell och följer upp med en diskussion om varför han hemlighållit det för att skydda sin karriär. En karriär som innehåller det mesta. Men, ingen kan ta ifrån honom det faktum att han alltid kommer vara kung över 80-talets miniserier och förhoppningsvis vågar någon anställa honom i ett vettigt projekt i framtiden där han kan bevisa vilken skådespelare han faktiskt kan vara.