Gone Baby Gone

Egentligen vill jag påstå att Ben Affleck fortfarande är helt talanglös och att “Gone Baby Gone” hade kunnat regisseras av vem som helst – att styrkan låg i Dennis Lehanes bok med samma namn. Men så är det inte.
I en förort till Boston ser en apatisk mor sig själv på kvällsnyheterna medan hennes fyraåriga dotter försvinner allt längre bort. En kidnappning precis som hundratals andra varje år. Privatdetektiverna och gröngölingarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro vill egentligen inte ha någonting med fallet att göra. Men efter vädjanden från barnets släktingar drar de igång efterforskningar.

Ben Affleck ger oss nästan två filmer. “Gone Baby Gone” är uppdelad i två tydliga segment, där det ena är en spännande thriller och det andra ett finstämt drama. Det är imponerande att se hur en debutregissör lyckas skapa så pass tydliga och kraftfulla avsnitt. Minst lika imponerande och kanske också förvånande är att Ben Affleck valt att göra regidebut med en film som på många sätt kan kopplas till honom. Han är själv uppvuxen i en förort till Boston och är nybliven fader. Han växte upp i medelklass och porträtterar familjen McCready precis som det vore hans egen familj.

Ben Affleck har omgett sig med vänner och familj. Tillsammans med barndomsvännen Aaron Stockard anpassade de Lehanes bok. Och efter många övertalningar lät filmbolaget honom ha sin bror Casey i huvudrollen. Och tur var nog det. Casey Affleck äger vartenda sekund han är i bild. Hans gestaltning av en person som egentligen är rädd, men som gör hårda saker för att skydda de han bryr sig om, är perfekt. Hans fysik och ansiktsutryck går hand i hand med den Patrick Kenzie Dennis Lehane porträtterar i sin bok.

Även om stor del av den välskrivna dialogen inte kan tillskrivas Affleck, känns han regi uppfriskande. Han är en objektiv regissör, utan pekpinnar eller moraliska predikningar och lyckas trots detta göra ett intressant inlägg i debatten om barns välfärd. Och även om filmen, när den halvvägs byter segment, är lite för långsam för sitt eget bästa, samlar den kraft – vilket leder upp till ett av de kraftfullaste och bästa filmsluten på länge.