I spel och kärlek

I efterkrigets Amerika var collegefotbollen en sport som drog stora skaror av åskådare med fina arenor och de bästa spelarna hyllades som frälsare. Proffsfotbollen var långt ifrån lika glamorös. Två vitt skilda världar. I ena världen finns collegespelaren Carter Rutherford (John Krasinski) som efter sin insats i kriget är en nationalhjälte efter att på egen hand fått en trupp tyska soldater att kapitulera. Framgångsrik, snygg och begåvad ställs han inför valet att väcka liv i proffsligan efter ett smidigt övertalande av Jimmy “Dodge” Conelly (George Clooney). Mellan de tu hamnar den fagra journalisten Lexie Littleton (Renee Zellwegger) som fångar deras bådas gunst även om hennes motiv är dolda i ett egoistiskt skimmer. Tillsammans utgör de tre epicentrum för denna lättsamma historia bland fotbollar, klassiska gentlemannadiskussioner och leriga läderhättor.
Kemi på stora duken är A & O. Och här lyckas paren att leverera, dock under premissen att de aldrig är alla tre framför kameran på en och samma gång. Lite ironiskt kan tyckas. Men sant. Clooney står även för regi och lyckas både placera och slarva bort pusselbitar längs filmens smått studsande resa.

Inramningen är trovärdigt presenterad och tar med publiken på en resa i den gamla goda tiden. Enkla medel, om än snygga sådana även om tid och rum skiftar mycket och inte stämmer överens med verklighetens tideräkning. Mycket kan sägas om filmen, men musiken är helt fantastisk. Soundtracket är inget annat än underbart och jag fann mig själv sitta och småle lite fånigt samtidigt som jag trummade på mina lår med fingrarna.

Charmig, smått mysig och lockar till flera skratt. Men framför allt segdragen, ojämn och upprepande. En diskret hyllning till 30- och 40-talets popcornmatinéer som i slutändan endast resulterar i en halvhjärtad romantisk komedi utan större motivation.