Vicky Cristina Barcelona

På förhand är Woody Allens “Vicky Cristina Barcelona” en lesbisk kyss och regissörens tredje samarbete med Scarlett Johansson. När filmen lanserats i USA har de stora skådespelarnamnen lyst i klara versaler, med en regissör nämnd i det finstilta. Neurotikern från Brooklyn får bevisligen numera i första hand förlita sig på en omgivning av stora och skickliga skådepelare och deras sexuella intimitet emellan för att väcka biobesökares intresse. Att denna kyss blir en katalyserande dragpelare för att en publik med felvridna referensramar ska intressera sig för konstfilm blir lika gäckande som beklagligt, då Woody Allen med “Vicky Cristina Barcelona” gett sig ut på ett av sina mest spännande experiment. Bortom Brooklyn Bridge, via Ryssland och London mot destination Barcelona.
Staden de två vännerna Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (Scarlett Johansson) en sommar anländer till för att genom det slumpartade mötet med libertinen Juan Antonio se sina värderingar och livsval prövas. När den oblyge latin lover-pastischen (charmigt spelad av Javier Bardem) inviterar dem till en erotisk vistelse på ön Oviedo, är den konventionslöse Cristina snabbt med på noterna och förmår efter övertalelse den välordnade Vicky, som går i bröllopsplaner för hösten, att följa med som resesällskap.

På klassiskt Allen-manér ges karaktärernas egenheter lika lång tid att utvecklas som deras livshistorier. Woody Allen har genom förståelsen för detaljer och vad de berättar om människor och platser byggt ett helt regissörskap. När voice-overn förklarar hur den rastlöst sökande Cristina på egen hand producerade en tolvminuters film om kärlek, som hon nu hatar, är det så begripligt, så Woody, så karaktärsutvecklande.

I Barcelona blir exteriören vad Manhattans skugglinjer var för Isaac Davis. Då även om “Vicky Cristina Barcelona” är en skrytproduktion i stjärnglans blir Allen tillsammans med chefsfotografen Javier Aguirresarobe filmens klart mest lysande stjärnor. Allen går emot sin vana att spela in under sämre väderförhållande då filmen formligen sprudlar av soldränkta scener. I det guldnyanserade fotot, taget på distans för att inkludera de särskilda och utmärkande miljöerna, bidar de vackra människorna sin tid i semesterkatalogsomgivningar. Som för att kontrastera till melankolin hos filmens huvudkaraktärer.

“Vicky Cristina Barcelona” fördjupar sig efter en tveksam inledning, till något som naturligt flyter in i Allens tidigare molokna verk när den fjärde huvudkaraktären, Mari Elena (Penélople Cruz), introduceras. Som Juan Antonios oförsonlige livskamrat och älskare klampar hon in just som Vicky sakteligen börjar komma till tvivel inför sitt tidigare så sansade liv och Cristina tillsammans med Juan Antonio slutligen verkat stadga sig. Intressant är hur samtliga karaktärer lider av, de hos Allen vanligt förekommande, existentiella frågorna. Mari Elena blir dock den felande länken i sammanhanget genom sina okontrollerade manér. Medan de andra funnit vägar att kanalisera sin otillfredsställelse står hon som ett suicidalt frågetecken inför ångesten. Cruz är fullkomligt lysande när hon på sitt modersmål får leva ut den fantastiska talang hon har och inte bli bunden av ett språk hon knappt behärskar. Hon tar i Allens värld formen av Nietzsches hårdaste knytnävsslag.

I likhet med Allens “Scoop” blir “Vicky Cristina Barcelona” stundtals påtvingande och glättig; humorn balanserar följaktligen mellan högklass och högst tveksam. Manuset vaggar väntandes fram mot den avslutande halvtimmen då karaktärernas frågor ställs på sin avgörande spets och Allens syn blir som tydligast. En av de klaraste markörerna mot att inte ställa sig som en i ledet bakom Pedro Almódovar; vars filmer är betydligt mer svårgreppbara än Allens spanska experiment. Hos Almódovar varar en otäck socialrealistisk spänning verken igenom, medan Allen främst intresserar sig för en kluvenhet hos övre medelklassen. Att därmed jämföra de båda känns orättvist och felaktigt. Men att peka på “Vicky Cristina Barcelona” som en snällare film, där filmen klassificeras som en romantisk dramakomedi, motsätter sig regissören. I Allens ögon är hans verk “en mycket sorglig film”. En del i världen är åtminstone bestående, vare sig det handlar om Brooklyn eller Barcelona.