Kiss Kiss, Bang Bang

– My name is Harry Lockhart, I will be your narrator. Welcome to LA, säger Robert Downey med en lättsam berättarröst. Satiren kan inledas. Bara det faktum att han precis avslöjat att han är en berättare, istället för att som vanligt “vara sin karaktär” får publiken skratta.
Småtjuven Harry misslyckas under ett litet rån mot en leksaksaffär, och i sin flykt lyckas han på ett märkligt sätt få en roll i en film. Bara timmar senare är han plötsligt inblandad i en mordutredning. Tillsammans med sin drömtjej från skoltiden och en privatdeckare, som skulle lära honom allt om sitt yrke inför rollen, försöker han reda ut mordet för att undgå misstankar om att själv vara den skyldige.

Inledningen, med Harrys ironiska berättarröst, den perfekt ackompanjerande akustiska musiken och en kamera som tycks flyta på vatten är nästintill felfri. Ett stort leende formeras och jag vill inte till något pris att det skall gå bort. Det fortsätter hoppfullt, även om leendet minskas något. Regissören och dito manusförfattaren Shane Black låter Robert Downey på ett humoristiskt och framförallt satiriskt sätt sparka in ett par kängor i slagpåsen Hollywood.
– Så här är det i LA, säger man och drar upp några överdrivna men charmerande exempel.

När sedan Downey helt och hållet går över till att bli sin karaktär, istället för att använda sin berättarröst tappar “Kiss Kiss Bang Bang” kontrollen och blir klyschig. Då blir det nästan en parodi på sig själv, och inte alls så tydligt att man försöker göra satir på pang-pang, hitta mördaren-genren. Skådespeleriet är övertygande ,även om både Val Kilmer och Michelle Monaghan enkelt får finna sig i att ligga snäppet efter den nästintill suveräne Robet Downey.

I vissa fall känns det som om Quentin Tarantino suttit i registolen. Det visuella och action-mässiga liknar till viss del mästerregissörens senare alster. Någon satir på Tarantino antar jag att det inte är, snarare en ganska vag hyllning. Även om Shane Black gör långt ifrån ett dåligt jobb skulle det varit väldigt intressant att få se just Tarantino regissera. Hade den ojämna delen så man glömde satiren försvunnit då?

Leendet minskade, och var helt och hållet borta halvvägs in, innan upploppet återgick det för att sedan gå ner mot slutet. Hade man kunnat hålla en jämnare nivå, och låtit Doweny fortsätta leka med publiken hade förmodligen leendet aldrig gått bort.