27 Dresses

Det är inte svårt att baktala romantiska komedier som inte bryter eller ens försöker bryta normer inom genren. Filmfolk kallar “27 Dresses” för “söt” med en underton som saknar positiva ordalag. För tio år sedan hade huvudrollen antagligen spelas av någon från “Vänner”.
Idag och under de kommande tio åren är det Katherine Heigl som kommer att spela dessa roller. Eller som filmens regissör Anne Fletcher sa i Vanity Fair: “Julia Roberts, Sandra Bullock, Meg Ryan – är de vi gått till när vi gjort romantiska komedier, men vi har inte haft en ny på ett tag”. Efter den obligatoriska Judd Apatow-succén “På smällen” är Heigl den nya “it”-tjejen med en succékantad väg utstakad.

Hon spelar en karaktär med ett patologiskt bröllopsberoende. Samtidigt har Heigl bara ögon för sin chef, som i sin tur faller för Heigls syster, den blonda spralliga typen som låtsas att hon delar samma intressen.

Hollywood brukar göra så, de ger blondinen brunt hår för att du inte ska förstå hur vacker hon är fören i slutet av filmen. Det är synd att filmen kretsar kring stereotypa karaktärer där det aldrig finns en intention att spräcka klichén. Edward Burns och Malin Akerman spelar samma typ av roller de alltid får göra nu för tiden, den förste är sömning, den andre superenergisk. Mitt i allt står Heigl med sitt hår och försöker skapa någon sorts kemi med James Marsden, hennes kärleksintresse.

Men det blir aldrig någon kemi, speltiden rinner iväg utan att någonting händer och Anne Fletcher, som tidigare mest koreograferat dansfilmer, önskar nog att manuset innehöll mer konsistens och tempo. Men det spelar egentligen ingen roll, för sedan kommer slutet, lika förutsägbart som slutet på en rulltrappa.