There Will Be Blood

Alla föreställningar man kan ha om “There Will Be Blood” med Paul Thomas Andersons regissörskap som grund är på alla sätt helt felaktiga. Berättelsen som spelas upp på duken är egentligen ganska tam och enkel, och genom att spänt sitta och vänta på att det ska börja regna paddor förstör man egentligen bara filmupplevelsen. Det börjar nämligen inte regna någonting.
Man ska nog snarare förstå “There Will Be Blood” med amerikanska skildringar av den vilda västern och framväxten av det moderna Amerika i bakhuvudet. Anderson ligger i sin senaste skapelse närmare John Hustons, Sam Peckinpahs och John Fords västernfilmer än sin egen filmografi. Med en handling som sträcker sig över en tidsperiod på trettio år skildrar Anderson livet för oljemagnaten Daniel Plainview. Det är i grunden en “Balladen om Cable Hogue” i sin gestaltning av en människa som går från att ha ingenting till att skapa något stort mot alla förutsättningar. Men där Peckinpahs personifiering av den amerikanska drömmen är god i allt väsentligt visar Anderson upp en psykologiskt långt mer svårgenomtränglig karaktär med hjälp av Daniel-Day Lewis gestaltning. Handlingen skuggas ofta av rollen, och Plainviews allt mer storartade framsteg tjänar i första hand till att visa något hos hans karaktär. Filmens huvudkonflikt som etableras mellan Plainview och det frikyrkliga samhälle där han försöker borra efter olja blir aldrig så mycket en fråga om ägandet av landområden som det blir en symbol för Plainviews initiala förakt för kyrkan och dess utveckling till hat mot religionen.

Genom att bejaka varenda tänkbar aspekt av sin karaktär skapar han en trovärdighet och täthet som gör att man som tittare köper hans lögner lika blåögt som hans motspelares roller. Den karaktär som från början gör intryck av att vara vänlig och god krackelerar gradvis och blottar steg för steg en allt mörkare person som delvis kanske fanns där under hans artiga yta redan från början, men som i första hand förstörts av girigheten som slutligen förvandlar honom till något rent ondskefullt.

Det är porträtteringen av karaktärens resa mellan en personlighets extremer, och inte berättelsen genom sina händelser, som gör “There Will Be Blood” intressant. Den avslutning Anderson väljer är så långt bort från “Magnolias” domedagslika slut han kunde komma. Totalt psykologiskt trovärdig och realistisk. Och kanske just därför långt mer skrämmande.