Down in the Valley

Jag läste en intervju med Edward Norton nyligen där han berättade att han gärna spelar karaktärer som känns dömda redan från början. Karaktärer vars resa genom filmen känns mest som en resa mot den katastrof publiken snabbt tar för given. Då har han hittat rätt i “Down in the Valley”.
Harlan (Edward Norton) är en modern cowboy. Han klär sig klassiskt i stetson-hatt, jeans och cowboy-boots. När han jobbar på en bensinstation träffar han den 17-åriga tjejen Tobe (Evan Rachel Wood) som fastnar för Harlands udda stil. De inleder en romans som snart stöter på problem hos Tobes far Wade (David Morse). Harlans märkliga uppträdande som i början mest är charmigt udda blir också mer och mer märkligt när saker inte riktigt går som han vill…

“Down in the Valley” är en verkligt udda film. Från nästan första till sista rutan finns en känsla av vemod i filmen. Det är verkligen som Edward Norton sa i intervjun, det är inte frågan “om” det kommer gå åt skogen utan “när”. Atmosfären i filmen är tät med vackert foto och väl vald musik, det finns fingertoppskänsla i regin. Starkaste punkten är ändå skådespeleriet. Norton gör en känslig och förvånansvärt lågmäld rolltolkning och har även bra understöd från övriga skådespelare. Evan Rachel Wood, tidigare sedd i exempelvis ungdomsfilmen “Tretton”, är livfull och har ett blixtrande leende som gjort för att driva medelålders män galna. David Morse är kraftfull som hennes far, Rory Culkin liten och sårbar som hennes lillebror.

“Down in the Valley” känns i början som en modern “Lolita”, med en hel del humor dessutom, men byter snart karaktär. Snarare är det här en historia om en människa som har svårt att relatera till den värld han lever i. Nortons cowboy lever i en verklighet och enligt en moralkod som inte är kompatibel med ett modernt samhälle och för det får han betala dyrt. Filmens historia påminner också kraftigt om klassiska westerns om främligen som kommer till stan och hamnar i problem med invånarna. Det som gör filmen till en vinnare i mina ögon är dock inte de moraliska aspekterna av historien. Snarare är det sättet på vilket regissören lyckas göra det här till en vackert berättad och stämningsfull film. Egentligen kanske tjugo minuter för lång mot slutet, men med så pass mycket bra skådespeleri och känsla att jag förlåter den. Med ett lite mindre krystat actionfyllt slut och lite rappare tempo hade betyget blivit riktigt högt. Filmen är dock fortfarande klart rekommenderad.