It’s a Free World

Allt är precis som det brukar. Den nu sjuttiotvååriga Ken Loachs ger sig återigen in diskussionen om vad film är och bör vara, utan att egentligen göra något alls.
I Loachs filmskapande handlar det aldrig om kamerasvepningar, exklusiva Jack Nietzsche-soundtrack eller revolutionerande klippning. Istället för en eskapismens bundsförvant är film i Loachs ögon en fördjupning av vardagen och en öppen hand för de människor som aldrig fått sina femton minuter i rampljuset. Den enkla, närmast fula, konversationen i långa scener fångas av en vilande kamera, likt en passiv medmänniskas trötta ögon.

Till huvudrollen i “It’s a Free World” huvudrollen syns den oprövade Kierston Wareing som den ensamstående modern Angie. I filmens inledning arbetar hon som rekryterare av utländsk arbetskraft för ett Londonbaserat bemanningsföretag. Men efter att ha motsatt sig chefens sexuella anstöt blir hon snart avskedad. Efter trettio jobb under trettiotre år beslutar hon sig för att bli sin egen förman tillsammans med väninnan Rose och startar ett eget bemanningsföretag av utländska arbetare. Prövningarna som hennes bångstyrige son och tidskrävande arbete resulterar i, visar sig snart vara ohanterliga och för att dryga ut inkomsten tar hon risken att förse illegala invandrare med arbete.

Även om det är Angie som står i handlingens centrum presenteras öden som hade räckt till en handfull nya manus; minst lika gripande. Den frustrerade och ensamma sonen Jamie, dennes morförälder som tillbringade trettio år på samma arbetsplats för småpengar och alla de desperata polackerna, ryssarna och irakierna som flyr till London för att slita i fabriker för minimilöner är alla, enligt Loach, offer för ett kallare samhälle, där individens värde har försvunnit för profitens fasta och lättförstådda siffror.

Genom att Loach alltid varit intresserad av världen utanför Storbritanniens gränser, blir filmen mer än en angelägenhet i hemlandet. Hur skall man se till att mer än den rika västvärlden gagnas av en globaliserad värld? Och gagnas den i överhuvudtaget, när underbetalda utländska arbetare sätts på tjänster medan infödda går arbetslösa? Det är frågor som kan och bör ställas även i ett svenskt filmklimat; men aldrig görs.