The Imaginarium of Doctor Parnassus

Terry Gilliam är en otursfågel med sprudlande fantasi. Produktioner har blåsits bort, av såväl finansiärer som naturens krafter. En excentrisk gycklare som valt en särskilt dyr pensel, men på något vis lyckas han ändå traska vidare. Kanske pitchades senaste verket som renovering av “Monthy Python”-animationerna? Nu är i alla fall “The Imaginarum of Dr Parnassus”, och cirkusen är därmed i staden.
Doktor Parnassus leder en kringresande sideshow som erbjuder folk spegeln till deras vildaste fantasier, men den kreativa pop up-scenen smälter inte in i cyniska stadsmiljöer. Fantasi är gårdagens skåpmat och människor lockas mer av farorna och riskerna som självaste Hin Håle (Waits) förespråkar. Ett vad mellan doktorn och Djävulen gör att Parnassus dotter står på spel. Enda person som kan locka anhängare tillbaka till fantasin och vinna vadet åt Parnassus är en mystisk man utan minne – som hittas hängande från en bro, med ett rep runt halsen.

Det mesta är sig likt i Gilliams universum. På sedvanligt tokstollemanér utforskas lustiga huset med skruvad steadicampraktik, som jonglerar det svimmade synfältet som en svävande pendel. Hantverket är trollbindande när det är – just det – handgjort. För tyvärr går det inte alltid att skymta papier maché-skogen för alla CG-våldtagna träd. Illusionen raseras i de många, långa utsvävningarna i Parnassus drömvärld, som reducerar Gilliams galenskaper till trubbiga, binära tal.

Heath Ledger – introducerad som hängande gubbe. Olycksbådande grand finale för postuma Oscarvinnaren? Hur gick det egentligen att fullfölja projektet, trots missödet? Stjärntrion Depp-Law-Farrell inkorporeras, inte bara smärtfritt men även smart inskrivna i handlingen för att fördjupa Ledgers karaktär. Trots det har jag roligast med birollerna: en gangsterklädd Waits reinkarnerar djävulen med tangorabatt och stukade steppsteg, medan Verne Troyer är kortvuxen cyniker med ena foten på jorden och andra i omgivningens fekalöppning. Lily Cole är söt som röda luven, men de stygga vargarna omkring henne ylar så högt att hon knappt märks i långa loppet.

Här finns inget gott och ont, snarare ett alkoholförgiftat mellanskikt som är lätt att uppskatta. Berusande emellanåt – ibland lite för mycket. Skådespelarna smyger fram som tjackade Charlie Chaplins och spanar läget med lössläppta strutshalsar. Kanske letar de efter en passande sketch att medverka i, men rotar istället fram två timmar långfilm. Hursomhelst, hellre se fyrverkerier i förtid på juldagen, än att kasta pengarna i Göta kanal.

Och jag vet, en aning många alkohol- och drogreferenser. Men Terry Gilliams filmografi får en ofta att undra om celluloid går att injicera, sniffa eller stoppa ned i pipan. Om ändå alla regissörer kunde lyckas med det.