Spiderwick

Fantasyfilmer som riktar sig till en ung publik är en genre där inovationer och nytänkande har lyst med sin frånvaro de senaste åren. Istället får vi ofta se filmer som lånar hej vilt från vinnande koncept i form av “Harry Potter” eller “Narnia”. Inte heller “Spiderwick” försöker överraska sin publik, utan spinner istället vidare på framgångskoncepten från tidigare nämda filmer.
Bröderna Jared och Simon Grace är tillsammans med mor och syster nyinflyttade i ett hus långt från allt vad civilisation och befolkning heter. Barnens inställning till flytten är inledningsvid uteslutande negativ, något som dock abrupt förändras då Jared hittar en gammal bok på vinden. Det visar sig att boken är skriven av en gammal släkting till familjen och berättar om en parallell värld bestående av älvor, troll och andra varelser. Bröderna gräver sig djupare ned i boken och upptäcker snart att hela mänskligheten är hotad av varelserna i den parallella världen. Dessa är nu de enda som kan rädda hela världen från en tragisk undergång.

Det finns många anledningar till att “Spiderwick” aldrig lyckas bilda den stämningsfulla historia som den försöker skapa. Det råder visserligen inget tvivel om att de varelser som figurerar i bild under filmens gång är välgjorda, inte heller är “Spiderwick” en visuellt dålig film. Däremot finns det mycket annat att klaga på. Filmens dramaturgiskt förvridna uppbyggnad bidrar exempelvis till att något djup inte blir att tala om, varken i dess karaktärer eller i handlingen. Vi blir presenterade för ett antal karaktärer, följt av en handling; utan att några ansatser görs att fördjupa sig. Det är en historia som är karaktäristisk för genren, och gör det den ska utan att varken förvåna eller ens försöka sticka ut. Inte heller Freddie Highmore (som spelar båda huvudrollerna) gör någon häpnadsväckande insats. Man köper hans karaktärer utan att få några svar på varför de gör som de gör eller tänker som de tänker.

Historien i sig är däremot en ganska passande saga som säkerligen kommer att tilltala den yngre generationen. I detta ligger dock filmens största problem, dess schizofreni gällande vilken målgrupp den riktar sig till. Den marknadsförs som en familjefilm, samtidigt som dess 11-årsgräns hindrar den allra yngsta publiken från att få se den över huvud taget. Att samma gräns i usa låg på sju år bidrog antagligen till den publikframgång filmen nådde där. Någon liknande publikanstormning kommer vi inte att få se i Sverige. Med all rätt.