Familjen Savage

“Familjen Savage” är 40-årskris rakt igenom. Det är två syskon som tvingas ta hand om en dement far och samtidigt inser hur misslyckade de egentligen är.
Misslyckade människor brukar göra ett gott underlag för mörka komedier med subtila komiska undertoner. Det är där “Familjen Savage” inte lyckas vara filmen jag önskade att den var. Istället ligger filmens styrka i dramatiken och relationerna mellan de tre, nedstämda och semidepressiva familjemedlemmarna.

Laura Linney och Philip Seymour Hoffman spelar Wendy och Jon Savage. De flyger till Sun City i Arizona för att hämta upp fadern som precis förlorat sin livspartner. Alla tre flyger till Buffalo där fadern får bo på ålderdomshem och syskonen påminns om varför de hållit så dålig kontakt.

Humorn I Tamara Jenkins andra långfilm fungerar inte alltid. Det känns ibland ansträngt och en del av skämten passar inte in i filmens ton. Dramatiken fungerar dock väl, och karaktärsutvecklingen ges tillräckligt med tid för att Wendy och Jon ska bli mer än klippdockor i publikens ögon.

“Familjen Savage” är en mörk dramatisk komedi, där humorn hade fungerat av sig själv om inte hälften av skämten varit skrivna för att lätta upp stämningen. Hade Jenkins låtit allting vara beckmörkt hade de ljusa bitarna skapat komiska konstraster kontraster – och då hade det mycket väl kunnat bli ett mästerverk.