The Limits of Control

Ett argsint, men sorgset ansiktsuttryck blandas med sorlet på en lunchstressad flygplats. En glänsande kostym från Dolce & Gabbana lyser starkare än solen över takåsarna i Sevilla. Kryptiska papperslappar undangömda i färgglada tändsticksaskar samt cappuccino som serveras i två koppar åt gången. Jodå, Jim Jarmusch kan fortfarande sin sak.
Med sin senaste film “The Limits of Control” tar regissören tillika manusförfattaren sina tidigare mest framstående attribut i sitt skapande och skruvar dem till totalt absurdum. Mer tystnad. Mindre musik. Ännu längre scener och mer otydliga budskap. Kalla det en ren provokation, kalla det en förolämpande berättarteknik. Eller kalla det en spegling av Jarmusch sinnestillstånd. Kanske är filmen det mest personliga verk han faktiskt har skapat? En spegel av känslor som mynnar ut i en berättelse som egentligen bara står helt still. Precis som livet gör ibland. Målet är tydligt, men vandringen längs med resan är en ensam och alldeles tyst sådan. Underbart för vissa. Ren terror för andra.

Jarmusch drar återigen igen med sig mysfarbrorn Bill Murray samt den fransktalande glassförsäljaren från “Ghost Dog” – Isaac De Bankolé. Andra ansikten som vimlar förbi är Tilda Swinton, Gael Garciá Bernal och den alldeles underbara men åldrade John Hurt vars scen som avhandlar den finske regissören Aki Kaurismäkis “La Vie De Bohéme” är en av filmens absoluta höjdpunkter.

Detta är helt klart den svåraste film regissören har skapat till dags dato. Den omfamnar mig inte på samma sätt som hans tidigare verk. Vackert, stillsamt, plågsamt och frågeställande Ingen omedelbar kärlek infinner sig eller den känsla av upprymdhet när slutscenen sakta tonas ut i svart. Man sitter mest tyst och försöker placera pusselbitarna där de saknas. På ett nästan ironiskt sätt blir det nästan som att detta är det mest normala han har gjort eftersom det lämnar ett så neutralt intryck. Eller kanske är det bara tystnaden som tvingar mig att tänka? Att sakna att bli skriven på näsan är inget uttryck man ofta slänger sig med. Men i detta fall är jag villig att göra ett undantag.

En grovt pretentiös och smått avskalad men samtidigt experimentell konstfilmsproduktion vore ett sätt att sammanfatta det på. Följande mening skrämmer inte mig. Men många andra. Så nu vet du. Om du väljer att kalla Jim Jarmusch för dåre eller geni får du avgöra på helt egen hand.