Transformers: De besegrades hämnd

Michael Bay lär sig, det får man ge honom. “Transformers” var en film med så uselt skådespel att man vred sig i biostolen när någon öppnade munnen, medan actionscenerna var extrema på ett sätt bara Bay klarar av. Alla försök till humor var pinsamma och actionscenerna förstördes tyvärr av snabba klipp som inte gjorde datoranimeringarna rättvisa. Uppföljaren är dock bättre i alla avseenden, trots fortsatt låg klass på alla delar med repliker och dialog. Men Bay lär sig, vilket alltid är en början.
Karaktärerna från den första filmen är tillbaka. Två år senare ska Sam börja college och vill leva ett normalt liv, medan Autobotarna har allierat sig med militären för att jaga rätt på de sista Decepticon-robotarna som är kvar på jorden. Nya Decepticons anländer snart på jakt efter en mytomspunnen energikälla som ska ha begravts någonstans på planeten av några av de tidigaste transformers för länge sedan. Det är en handling där det dröjer lång tid innan man får veta de olika sidornas mål, och vad det egentligen är alla är ute efter. Det är ingenting man lägger på minnet eller engagerar sig i, men den fungerar som ett sorts upplägg för actionscenerna.

Fungerar är ett ord som sammanfattar mycket i “Transformers: De besegrades hämnd”. Dialoger och repliker fungerar, varken mer eller mindre. Öronen blöder fortfarande vid varje försök till humor eller sentimentalitet, men överlag är det en klar förbättring över den förra filmen. Särskilt pinsamma är Shia LaBeoufs föräldrar, och hans rumskamrat på college som ger Jar Jar Binks en match i mest störande sidekick. John Turturro återvänder också, och är ett strålande exempel på Michael Bays fallenhet för vedervärdigt överspelade karaktärer.

Med det ur vägen är det bara att konstatera Bays talang för bombastisk action, vilket med all rätt borde vara enda anledningen att se denna film. Actionscenerna är glasyren på denna kaka av robotar och explosioner – som denna gång imponerar. Actionscenerna är många, spektakulära och nu utan frenetiska klipp. Striderna är lättare att överblicka, vilket hjälper oerhört för helheten.

Varning utfärdas dock för alltför höga förväntningar. “Transformers: De besegrades hämnd” är en förbättring jämfört med föregångaren, men Michael Bay kan varken dialog eller humor den här gången heller. Men han lär sig, om än sakta, och det är alltid något.