Prom Night

“Prom Night” är den senaste i raden av remakes från Hollywood och vid det här laget börjar det bli en aning uttjatat med oinspirerade uppdateringar. Originalet släpptes 1980 och hade Jamie Lee Curtis i huvudrollen. Nu är det vackra Brittany Snows tur att bli jagad och utsatt för en galen psykopat.
Denna version har väl egentligen inte så mycket att göra med originalet förutom namnet och att scenariot är förlagt till balen där den förtrollande kvällen väntar ungdomarna som slutar skolan. Karaktärerna är annorlunda och mördarens motiv likaså. Här får vi följa Donna Keppel (Snow) som bevittnar sin familjs bortgång när hennes galne lärare Richard Fenton, som är besatt av henne, mördar familjemedlemmarna i jakt på dottern. Han grips och Donna får gå i terapi i många år för att repa sig från tragedin. När den stundande balen närmar sig med stormsteg lyckas Fenton rymma och letar sedan upp Donna på balen för att förklara sina brinnande känslor för henne på ett något okonventionellt sätt.

“Prom Night” använder sig av varenda skräckkliché som finns. Det är 90 långdragna minuter där regissören använder sig av klassiska men samtidigt krystade hoppa-till scener var och varannan minut. Förutsägbarheten infinner sig redan i inledningen och släpper inte sina klor förrän eftertexterna rullar upp. Vi får bekanta oss med blanka papper till karaktärer där fnittriga och trista tonårstjejer och menlösa sportfånar utgör majoriteten av karaktärsgalleriet. Att historien är förlagd till en bal är bara rakt igenom trist och dialogen gör att jag vill bli döv eftersom det kretsar kring tomma samtalsämnen om vilka som ska bli årets kung och drottning på balen. Allt känns som en enda stor ytlig bubbla redo att spricka vilken minut som helst. Det blir även irriterande glittrigt och präktigt när det trycks in i bildruta efter bildruta vilken fantastisk och oförglömlig höjdpunkt balen är. Ett högstadiedisco i någon sömnig småstad känns mer speciellt än det här.

“Prom Night” borde inte få kallas för en rysare eftersom den ingjuter varken kalla kårar eller någon form av spänningsmoment i kroppen. Det finns ingen mystik kring mördaren, han är tråkig och blek och känns inte särskilt skräckinjagande. Det monotona manuset bjuder inte på några pulshöjande ögonblick utan jobbar åt motsatt håll, till att sänka pulsen till viloläge. Dödscenerna är en riktig besvikelse och är inte särskilt kreativa eller ruskiga. Fentons val av vapen är en fickkniv och det enda han gör är att sticka den i sina offer tre-fyra gånger i magen och detta upprepas hela filmen igenom. Filmens barnvänliga koncept förstör och avlägsnar publiken från historien.

“Prom Night” hade funkat bättre som en dammig halvtimmes episod från “Tales from the Crypt” eller “Creepshow” än en långfilm som inte gör annat än och söver ner dig.