Arkiv-X: I Want to Believe

Att skapa film med en tv-serie som förlaga tycks vara en ny trend i det stora landet i väst. “Simpsons” blev förra året startskottet som i år har följts av filmer som “Sex and the City” och nu “Arkiv X”. Hittills har mottagandena av dessa filmer varit ganska ljumma och ofta blir fans besvikna för att filmen inte når upp till seriens standard samtidigt som de oinvigda blir besvikna för att det är svårt att hänga med i svängarna. “Arkiv X: I Want to Believe” gör inga ansatser att bryta den trenden.
Regissör Chris Carter har in i det sista varit mycket förtegen om vad “Arkiv X: I Want to Believe” skulle komma att handla om och egentligen inte avslöjat någonting. Med facit i hand är det svårt att förstå varför eftersom det hela är en ganska slätstruken thriller som varken får en att höja på ögonbrynen eller kippa efter andan. Fox Mulder och Dana Scully är åter igen tillbaka för att lösa brott tillsammans. Denna gång får de med hjälp av ett medium försöka lista ut vad som har hänt då en agent kidnappas. Det hela leder dem in på nya spår och samtidigt som de kommer allt närmare lösningen måste de fråga sig ifall mediumet verkligen är att lita på.

Premisserna var hårda när den en gång populära tv-serien “Arkiv X” skulle komma att filmatiseras för andra gången. En stram budget och ett manus som lämnar mycket att önska; det är svårt att skapa film utifrån de förutsättningarna och det är tydligt i slutresultatet. Just historien är också filmens stora problem. Parallellt kör man en kärlekshistoria som är helt substanslös och minst lika ointressant; en historia om ett sjukt barn, som helt saknar någon logisk anknytning till filmen i övrigt; samt huvudintrigen som bara är genomkorkad.

Det hela lyckas aldrig bli något annat än en dålig thriller, och de science fiction-inslag som kom att bli seriens signum lyser helt med sin frånvaro. Istället gör man “Arkiv X: I Want to Believe” till vilken dussinfilm som helst genom den förutsägbara och rakt igenom ointressanta intrigen. Det är svårt att inte hålla sig för skratt när man läser pressmaterialet och ser att filmens regissör, Chris Carters intention med filmen är att “skrämma byxorna av alla i publiken”. Misslyckandet tar sig då genast lite nya proportioner och Carters oförståelse för vad som är skrämmande är nästan mer skrämmande än själva filmen i sig. Kanske är det trots allt bäst att se “Arkiv X”-epoken som ett avslutat kapitel nu och låta serien vila i fred.