Mellan väggarna

François Bégaudeau samlade 2006 sina erfarenheter och skrev en bok om sin tid som lärare i ett av Paris mer invandrartäta och samhällsförgätna arrondissement. Ett års erfarenheter av en Klass 9A på uppåttjack. I arbetet från bok till Laurent Cantets film lyfte François Bégaudeau, som manusförfattare, fram några scenarier att bygga en Guldpalmsvinnare på.
I “Mellan väggarna” blir klassrummet huvudkaraktär, Cantes skildrar ett läsårs möten mellan lärare och elever. Långsamt presenteras individernas och gruppens drag och snart växer spår av handling fram, utan att förta bokens kärna av vardagliga rutiner och situationer.

Genast framgår elevernas arrogans och tydliga förakt mot det land som tycks ignorera dem så till den grad att det är omöjligt att inte själv ställa frågor om invandrings- och utbildningsklimatet i Europa. “Mellan väggarna” ger inga svar, målar inte upp någon bov men engagerar. Att ifrågasättandet mot likväl eleverna som Bégaudeau samsas med sympatin för bägge förtätar känslan av en film som varken fördömer eller kritiserar.

Skådespelarprestationerna är fantastiska på alla punkter. Främst därför att det är vanliga ungdomar, utan tidigare erfarenhet, som spelar rollerna. Men genom erfarenhet från deras eget och vänners liv porträtterar de karaktärerna med en skrämmande realism. François Bégaudeau är likaså han omutligt bra som skildrare av ett semi-jag. Han balanserar mellan vännen och läraren på gränsen till nervsammanbrott.

Det gör “Mellan väggarna” unik och angelägen i ett filmklimat som inte tagit skolan på allvar sen 1960-talet. Att som Bergman och Truffaut skildra skolan och lärarens auktoritära förtryck blev daterat någonstans mellan pudelfrisyrer och Alice Coopers intrång i pojkrummen. Elevernas ställning har stärkts så att det, i områden i samhällets periferi, blivit en omöjlig miljö att utvecklas i. Och där står “Mellan väggarna” som en ny Hets. Frågan i dag är bara långt mer komplex.