4
Publicerad kl 00:00 den 16 Sep 2009
av
Politikern somnar bakom ratten och kör på någon. Paniken kommer som blixt från klar himmel, mitt under valkampanjen, denna boll i handen som måste passas vidare. Bilnycklarna byter ägare till chauffören sedan år tillbaka; för tidigare en skuldsymbol, nu en möjlighet att göra chefen en tjänst och stärka familjens ekonomi. Men även nyckeln som låser cellen och stjäl hans frihet. Hemma inleder frun en kärleksaffär med makens chef, sonens misstankar väcks och snart uppenbarar sig det sanna fängelset – på utsidan, i vardagslivet.
Regissören Nuri Bilge Ceylan använder hård kontrast och blekt filter för att stänka karaktärernas inre på dekorerna. Solen gassar utomhus och svettpärlorna spelar lika stor roll som skådespelarnas ansiktsuttryck, som förpassats till värmens skuggor – i busskuren, under broar, bakom persiennerna. Som om offentlighetens ljus skulle avslöja lögnerna och lämna dem nakna med sina samveten.
Vi ser aldrig bilolyckan eller kärleksaffären – inte explicit – men de emotionella effekterna präglar varje bildruta. De små kroppsgesterna introducerar ett subtilt känslospel, med långa närbilder som ramar in de svettdränkta ansiktena. Bakgrundsmusiken skalas bort, även omgivningens dån tystnar och lämnar oss med armerade andningar och hjärtslag. Ljudbilden är formad efter inre kval och drar oss med i varje skratt, tår och kräkning.
Manusets primära skapare ska tydligen ha varit regissörens fru, Ebru Ceylan. Därför ställer man sig frågande gentemot Hatice Aslans karaktär; en kvinna som inte släpps fri förrän maken spärras in, men då visar sig inkapabel att behärska sitt känsloliv och faller offer för hysterin – helt enligt Freuds idéer. För även om kvinnokaraktären är icke-beslöjad och lika modern som sin mp3-melodiska ringsignal, tycks hon hållas tillbaka av den reaktionära och mansdominerade omgivningen. En överrenskommelse med filmens tema, om människors falska bild av frihet – en fasad, där vi alla tycks bära osynliga fångkedjor.
“De tre aporna” är en oerhört uppslukande film, som inte befattar sig lika mycket med framåtrörelse som modet att stanna upp. Sista akten dalar tyvärr, då karaktärer förs samman mot ett oundvikligt slut. Ingen egentlig huvudperson har vunnit sympatier, så istället vill jag stå kvar och statiskt skrämmas av rädslan för att egna pulsen ska stanna upp. Men showen fortsätter – så som den måste i ett temporärt medium som film – men innan eftertexterna får Ceylan mig att uppleva känslor som sällan smyger sig in i salongen. Självbevarelsedriftens upplösning och frihetens förfall. Jag blev fånge i biofåtöljen, och det måste ju vara värt något alldeles speciellt.
Nuri Bilge Ceylan
Cafer Köse,
Ercan Kesal,
Gürkan Aydin,
Hatice Aslan,
Rifat Sungar,
Yavuz Bingol
Drama, Thriller
Üç maymun
16 May, 2008
Turkiska
109 minuter
2008