Jerry Maguire

Han är flott, rolig och charmig. I sitt arbete som sportagent får han in miljoner till sina klienter, som alla är toppstjärnor. Om det finns något ofördelaktigt att säga om Jerry, så är han kanske lite ytlig, men det är ingenting som inte ett stort fiasko kan kurera. Men, Jerry Maguire, som spelas av Tom Cruise, är inte nöjd med hur företaget behandlar sina klienter. Han har alldeles för många att ta hand om, och får “i snitt 274 telefonsamtal per dag”. En sen kväll sitter han och skriver ner sina tankar om hur företaget ska ändra sin syn på sina klienter. Väl på kontoret får han applåder, bara för att få sparken en vecka senare. Jerry blir tvungen att börja om från början, alldeles ensam bortsett från två personer som satsar allt på att han ska klara det: Dorothy, som arbetade på ekonomiavdelningen på hans gamla firma, och Rod, en kaxig klassens amerikansk fotbollsspelare som lägger sin karriär i Jerry Maguires händer.
Då ska vi börja med det faktum att Tom Cruise fick en Golden Globe-statyett för bästa manliga huvudroll och hans medskådespelare Cuba Gooding Jr. vann en Oscar för bästa manliga huvudroll. Ni har säkert sett Gooding Jr. tal på Oscarsgalan (det finns inte på youtube). Talet betänkas som en riktig Oscarsklassiker, då Gooding Jr. helt okontrollerat och oväntat bryter ut i ett glädjerus. Tom Cruise sitter kvar i sin stol och storflinar när Gooding Jr. tackar honom. Nåväl. Varken Cruise eller Gooding Jr. skulle fått ha några tacktal. För de är egentligen inte speciellt bra. Konkurrenterna i form av Ed Norton för “Primal Fear” och William H. Macy för “Fargo” borde fått statyeten. Att Gooding Jr. överhuvudtaget var nominerad är bara det märkligt.

Vad är då Jerry Maguire? Jo, en stereotypisk film – på alla plan. Men det är framförallt relationerna som är stereotypiska och väldigt dåligt utvecklade. Allting går alldeles för snabbt, och plötsligt är de i varandras armar. Dessutom, vid sidan av dessa överspelade relationer finns en liten kille, låt säga fem år gammal, som är mognare än någon annan. Han kan föra diskussioner både om det ena och det andra, och han gör allt en femtonåring knappat kan klara av.

Jag kan inte låta bli att ogilla det faktum att allting ligger så tillrättalagt. Det är en perfekt smörja, och det är just det som gör den så dålig, men framförallt så förutsägbar. Tom Cruise, Gooding Jr. och René Zellweger är stela, och agerar mot ett sliskigt manus.

Cameron Crowe, som gjort sig ett namn för sina lysande soundtrack levererar inget speciellt. Lite Springsteen, lite The Who och någon Stones-låt. Men det är inte samma variation och nyskapande som kommer i hans senare filmer. Men Crowe måste ju också lära sig av sina misstag, eller hur?