Kung Fu Panda

DreamWorks har gjort det igen; anställt dyra röstskådespelare och låtit dem flyga jorden runt och marknadsföra en film de jobbat ett par dagar med. Ur ett artistiskt perspektiv ligger DreamWorks hjärtlösa filmer ljusår efter Pixars.
Men problemet ligger inte i animationerna eller något annat som är kopplat till teknik. DreamWorks problem ligger i studions attityd. De har meddelat att de aldrig kommer sluta anlita kändisröster och att deras filmer alltid kommer att vända sig till barn i förstahand. Pixar resonerar tvärtom. De har börjat strunta i kända röster och grunden i deras filmer ligger alltid i berättelsens kvalitet, inte huruvida den fungerar väl hos vuxna eller barn. Det är inte så konstigt att Shrekfilmerna åldrats i rasande takt och är förvånansvärt inaktuella sju och fyra år efter de första filmerna. Jämför det med Pixars ständigt aktuella Toy Story-filmer.

Historien centrerar pandan Po. Klumpig, nördig och överviktig blir han utvald att studera Kung Fu under den mästaren, Shifu tillsammans med sina idoler. Utan att någon tror på honom måste han inleda den långa träningen för att bli dalens beskyddare.

Men det största problemet med “Kung Fu Panda” är inte röstskådespelare eller filmens slentrianmässiga berättande. Filmen stapplar med den totala avsaknaden av humor. Ironi, sarkasm och “intelligent humor” är obefintlig, och vad som varit DreamWorks signum; ett bombardemang av oneliners, lyser också med sin frånvaro.

Actionscenerna är många och snygga. Men dessa varvas med mycket nonsens som badar i stora plotholes och moralpredikningar. “Tro på dig själv” och “alla är unika” som ständigt återkommande budskap är samma sak som barn (och vuxna) redan har hört hundra gånger. Det kanske är just detta som är DreamWorks och “Kung Fu Pandas” största problem; bristen på kreativitet. Det mesta är gjort på rutin och passar in i animationsstudions framgångsrika A1-mall.