Domino

Prisjägare är inte ett påhitt från George Lucas fantasifulla värld. Det är ett legitimerat yrke, även om statusen inom arbetet inte är den högsta. Domino Harvey var dottern till skådespelaren Laurence Harvey som gav upp ett liv som fotomodell och lyx för att börja arbeta som en prisjägare. Domino är filmen om hennes liv, eller rättare sagt nästan.
Tony Scott, broder till Ridley Scott (Blade Runner) skapar tillsammans med manusförfattaren till klassikern “Donnie Darko” Richard Kelly, ett episkt kriminaläventyr som dock lånar friskt, men står på egna ben tack vare ett starkt och skitigt bildspråk som involverar skeva närbilder och mixtrande med färgskalorna. En smutsig såväl som surrealistisk vision av ett Amerika i en period när Beverly Hills 90210 regerade i tv-tablån. Filmens helt grymma soundtrack består av tung musik som pendlar mellan rap, metal, reggae och techno och är balanserat på ett udda sätt.

Mickey Rourke, Cristopher Walken och Delroy Lindo är alltid fantastiska, men det stoppar inte där. Keira Knightley gör precis som hon gjorde i “Love Actually”. Hon bevisar nämligen att hon är mer än bara galet snygg och att hon faktiskt är en begåvad skådespelarinna. Rollen som Domino passar henne perfekt och hennes glädje över rollen smittar av sig i hela hennes framträdande. Kaxig, hård och sexig. Filmens aktörer håller överlag en bra standard från huvudroll till biroll. Domino är på många sätt en fantastisk film, den är snyggt filmad och har ett manus som håller till det bittra slutet. Historien känns bara lite lång och snurrar lite på tomgång mellan de snygga dialogerna och de blytunga actionsekvenserna. Tony Scotts mest postmoderna verk någonsin.