Thor

Förbannade trailers! Totalt missvisande eller mer avslöjande än vita savannbyxor. Cinemas Elin Larsson har redan krönt teasern till tronföljare – frälsaren i hypemaskineriet. Det är trailercirkusens fel att jag smög in på förhandsvisningen av “Thor” med skämskudden i bagaget. Ibland har man dock fel – och jag är gladare just därför.
Med Kenneth Branagh i registolen förs tankarna till Englands trognaste Shakespearefilmare, och berättelsen – om åskguden som startar krig, trivs med vapenbröderna, förvisas till Jorden och sviks av sin bror – osar både “Hamlet” och “Mycket väsen för ingenting”. Men roligast är hur Branagh bortom den teatrala korsetten låtit kameraarbetet informeras av seriepanelernas dynamiska vinklar som, under specialattacker och one-liners, behåller förlagans goda anda.

Filmen genomsyras av sprudlande glädje utan att skratten överröstar det mytologiska allvaret. Chris Hemsworth är inte direkt någon ny Laurence Olivier, men har god hand med hammaren och förser magrutorna med hälsosam självironi. Det är kul men aldrig fånigt, mäktigt utan att bli pampigt. Så låt mig släppa fram orkestern och erkänna min bristande magkänsla, för “Thor” överraskar och slår ner som en – förlåt! – blixt från klar himmel.