9

Tim Burton och Timur Bekmambetov känns lite som en drömduo och nu när de har slagit sina påsar ihop för att producera “9”, ett animerat äventyr om några hjältemodiga trasdockor som tillsammans måste slåss mot ondskefulla varelser i hopp om att få uppleva en bättre värld, borde det väl ändå ha blivit ett lite bättre resultat än det här?
Regissören Shane Acker har iscensatt en dystopisk värld i “9”. Det doftar lite Burton om miljöerna och karaktärerna men inte så mycket som man kanske förväntar sig. Det är främst den fantasieggande designen på huvudpersonerna som gör ett bestående intryck men även de grådaskiga landskapen som målas upp är oerhört vackra trots avsaknaden av en varierad färgpalett.

“9” är visuellt bländande, men i dagens animeringsklimat förväntar man sig inget annat och därför synar man filmen ända ut i kanterna för att se om den överlever den stenhårda konkurrensen. För vad är ett vackert ansikte utan någon skönhet bakom det? I “9” fall dröjer det inte lång tid innan man inser att yta har gått före innehåll. Storyn är standard, där kampen mellan det goda och det onda återigen tar plats för att kunna befria världen från ondska och se till att den blomstrar vackert igen.

“9” är en mörk film, långt mörkare än genomsnittet av animerade filmer som oftast brister ut i sällan skådad färggladhet. Humorn är nedtonad och det är få gånger någon säger något kul. Dialogen är sparsmakad, och efter att ha hört de inledande konversationerna är jag glad att det fortsätter på den vägen. Röstskådespelarna levererar de fåtal repliker de har med väldigt lite, för att inte säga obefintlig, inlevelse. Sällan har jag hört så dåligt röstskådespel som i “9” och man nästan ser framför sig hur samtliga läser innantill. De hjälper inte heller att manuset redan är illa skrivet med styltig dialog som många gånger framför det vi redan vet. Trasdockorna är som sagt originellt designade och till en början verkar det vara en trevlig liten skara vi får lära känna. Men tyvärr saknar alla personlighet och efter introduktionen av dem bryr jag mig inte mer om deras öden och äventyr. De känns tomma, trista och torra och de enda jag någorlunda tycker om är “7” och “2” men ingen av dem är med särskilt mycket för att lämna något större avtryck.

Det som lyfter upp “9” från träsket är de stiliga actionsekvenserna som avlöser varandra i ett högt tempo. Dessa sätter fart på filmen eftersom man har slutat bry sig om storyn och karaktärerna redan innan äventyret ens har börjat, så slagsmålen mot alla knasiga monster och maskiner är verkligen uppskattade. Men även dessa tar slut för fort och glöms bort relativt snabbt. Och detta speglar det stora problemet med “9”, nämligen dess längd som bara är ynka 76 minuter. Acker har svårt att presentera ett någorlunda stabilt utvecklingsförlopp under denna korta tid och det gör att filmen rinner ut i sanden och att jag som åskådare tappar intresset.