Don’t drink the water

Axel Magee agerar ställföreträdande ambassadör vid sin fars tvåveckors bortovaro vid nån östeuropeisk ambassad under det kalla kriget. Redan dag fyra får han ett delikat problem på halsen i form av familjen Hollander, en typisk, amerikansk familj på semester i Europa. Skränande likt kråkfåglar har de väckt den lokala polismaktens ilska då Walter (Woody Allen) råkat plåta nån hemlig installation när de var ute på sightseeing.
Misstänkta för spioneri har familjen Hollander snart barrikaderat sig på ambassaden, där de breder ut sig både fysiskt och verbalt på amerikaners vis, med klagomål på allt ifrån maten till hotellrummen och servicen (därav filmens titel). I detta fall går klagomålen ut över bland andra franske kocken Oscar (Austin Pendleton), som helst tillagar bläckfisk, ål eller hare, medan Walter helst vill ha mat utan armar eller päls. Samtidigt klagar fru Hollander (Julie Kavner, med som vanligt New Yorks bräkigaste Brooklyndialekt, passande i Simpsons, jobbig annars) på städningen, medan dottern Susan (Mayim Bialik, känd från TV som Blossom) stöter på den tröge ambassadörssonen, spelad av en något malplacerad Michael J. Fox. Han passar helt enkelt inte som vimsig, trög diplomat. Hans spelstil passar bättre i lite mer matinéartade komedier.

När myndigheterna så småningom beslutar sig för en fångutväxling, tar de ryska spionerna livet av sig, utväxlingen blåses av och familjen Hollander måste stanna kvar på ambassaden, där de nu känner sig riktigt hemmastadda. En emir från ett okänt land i Mellanöstern kommer och går med sina 14 fruar, och Hollanders är dessutom sambor med en präst som hoppade av för sex år sen, och som bott på ambassaden sen dess. Denne präst, fader Drobney (Dom DeLuise) fördriver tiden med att utföra diverse trolleritricks på en alltmer uttråkad ambassadpersonal. En plan för att hjälpa Hollanders fly börjar ta sin form.

Don’t drink the water var ursprungligen en pjäs Woody Allen skrev 1966, när det kalla kriget var iskallt och Allen jobbade som ståuppkomiker och gagsmakare åt TV, och filmatiserades tre år senare med Jackie Gleason som Walter Hollander. Det är svårt att se varför Allen valt att själv regissera en ny version 25 år senare, när det kalla kriget sedan flera år tillbaka förklarats avslutat. Såna kvaliteter har inte pjäsen att den håller för 1990-talets (eller dagens…) publik, och dessutom är filmen ännu pratigare än någon annan film av eller med honom, vilket inte vill säga lite. Det märks att detta är en lågbudgetfilm gjord direkt för TV, och det hela har en air av filmad teater över sig.

Det pågår ju ännu en Woody Allen-festival på SVT, där man visar samma, gamla filmer än en gång. Varför inte visa de mer okända, som What’s new, pussycat?, What’s up, Tiger Lily?, Aldrig i livet! och Picking up the pieces? Eller, för all del, Don’t drink the water. Om inte annat, så som kuriosa. Hellre det än Radio days eller Broadway Danny Rose för femte, sjätte gången på ett dussintal år. Även om jag gillar den förra.