Death Race

Tycker du att en films handling är något onödigt och ointressant? Att det är en trevande trist transportsträcka som är där enbart för att bygga upp en någorlunda stämning inför den riktiga showen? Tycker du om när våldsbenägna kåkfarare med klämkäcka namn kör vapenbestyckade pansarbilar i 200 kilometer i timmen? Då är “Death Race” din typ av film.
Paul W.S. Anderson har skrivit och regisserat en uppdatering av “Death Race 2000”, en gammal Stallonefilm från 1975. Här har han och David Carradine ersatts av Jason Statham och Tyrese Gibson när dessa två duellerar i en kamp på liv och död så karossen bucklas ihop till oigenkännlighet. Statham spelar Jensen Ames, vars tillvaro rasar ihop efter fem minuter då han blir oskyldigt anklagad för mord på sin hustru. Han blir lurad i en fälla av korrupta människor och hittas med en blodig brödkniv i handen jämte hans döda fru. En knivig sits att prata sig ur för vår hjälte och kort därefter hamnar han på Terminal Island, ett hårt bevakat fängelse där en barnförbjuden variant av Nascar äger rum. Direktsänd till folket från fängelset är det en stor succé och Ames sveps in i den dödsföraktande leken per omgående som dubbelgångare till en populär förare. Med plattan i mattan och ett finger till trafikregler så kör Ames för en enda sak; överlevnad.

“Twisted Metal” är en av mina favoritspelserier och “Death Race” är så nära en adaption av serien man kan komma. Om Paul W.S. Anderson har inspirerats av denna eller om “Twisted Metal” är inspirerad av originalet är oklart, men det finns onekligen en hel del slående likheter dem emellan. Bilarna känns hämtade direkt ur serien med sin elaka design där maskingevär och andra vassa attiraljer är placerade på väl utvalda ställen. En bit in i filmen gör lastbilen “The Dreadnought” entré och den känns som en direkt referens till den dödliga lastbilen “Darkside” från spelet. Karaktärerna i filmen, precis som i spelet, går under tveksamma namn som “14K”, “Machine Gun Joe” och “Grimm Reaper”, den sistnämnde med ett namn som även det ger eko från “Twisted Metal”-serien.

Anderson fortsätter att influeras av sina tv-spelsrötter då presentationen av förarna och loppen är som hämtade ur ett spel. Före och efter biltävlingarna försöker han vara hipp och modern och växlar mellan att göra filmen till ett avsnitt av Pimp My Ride till en R’n’B-video då de kvinnliga fängelsekunderna presenteras. Dessa onödiga sekvenser tar bara filmen till en förödmjukande nivå. När det kommer till själva grundstommen i filmen, racingsekvenserna, så är underhållningsvärdet relativt högt. Anderson sparar inte på krutet och det är fartfyllt och våldsamt, skildrat genom snabba och hetsiga klipp. På banan finns det även power-ups som svärd, sköldar och bomber vilket spär på känslan av att det är ett tv-spel jag kollar på, inte en film.

Vad vackra och duktiga Joan Allen gör i “Death Race” förstår jag inte riktigt. Hon är helt fel i rollen som tyrannisk fängelsechef och hon känns aldrig som något riktigt hot. Istället får man ignorera det och ta del av vansinnesfärderna på racingbanan istället, det är där kvaliteterna ligger. Resten är bara trist utfyllnad.