Happy-Go-Lucky

Genom det inledande bokhandelsbesöket och moleskineböckerna i bakgrunden föreställde jag mig hur Mike Leigh förvaltat sin våg av framgång, från bland annat “Vera Drake”, till en samtidsraljering spunnen ur Tatis skola. Men likt anteckningsbokens skiftande innehåll från en sida till en annan, har Mike Leigh bytt blad.
Steget från laddad socialrealism till komedi är inte nödvändigtvis särskilt stort, det går att inkorporera bägge, vilket inte minst Ricky Gervais och Guy Ritchie har visat. Leigh tycks vilja ställa sig i skaran när han i “Happy-Go-Lucky” skildrar människorna som är så älskvärda att man älskar att hata dem. De som klacksparkar livet med ett högljutt skratt och vars pratglada käftar tycks gå på amfetamin. De vars ledmotiv är en Greatest Hits med Wham.

Det görs med detta en antydan att vilja behandla stagnerade människor som driver omkring i en tillvaro som kantas av hårda fyllor och taskig make-up. Det görs anspelningar på hur huvudkaraktären Poppy och hennes väninnors liv spelas av dem själva som en imaginär teater för att tränga undan spår av ifrågasättanden mot tillvaron.

Men längre sträcker sig Leigh knappast och det är tydligt hur illa genomarbetat manuskriptet, som ligger till grund för de humoristiska poängerna som sträcker sig från dåliga sexskämt till än grådaskigare situationskomik, är. Den som emellertid lyser upp filmen är huvudrollsinnehavaren Sally Hawkins, som spelar sin roll med bravur. Hawkins gör en tät rollskildring och även om hennes karaktär är svår att identifiera sig med så är den aldrig svårgreppbar. Snarare visar den på en brittisk undre medelklass, och i hög grad även svensk, som är värd att sättas under lupp. Men Leigh intresserar sig för endimensionella porträtt istället för karaktärsutveckling. Maken till sorgesam historia får man leta efter.