Jiddra inte med Zohan

När en film varit i rewrite i sju år är det bättre att kasta allt och börja om. Sedan Judd Apatow och Adam Sandler delade lägenhet i slutet av 1980-talet visste han att de skulle skriva en film tillsammans.
2001 var deras manus klart, om en Mossadagent som fångar kulor med sin näsborrar, simmar som en delfin och skapar charmiga leksaker av de stenar arga palestinska barn kastar mot honom. Agenten, Zohan, flyttar till New York för att fullfölja sin dröm om att klippa folks hår. År efter år har herrarna Sandler och Apatow fått skriva om sida efter sida och vi kan bara föreställa oss hur originalmanuset såg ut och varför inte Apatow drog sig ur tidigare.

Tillslut fick man nog och plockade in Sandlers polare, SNL-författaren Bob Smigel, för att skriva om manuset. Smigel, som inte skrivit långfilm förut, gör främst avtryck med dumma politiska skämt som är inaktuella om ett par månader. Tittar vi på förutsättningarna, utöver manusdebaclet, fanns det inte mycket som talade för att “Jiddra inte med Zohan” skulle bli en lyckad film. Adam Sandler har 10 Razzienomineringar, Rob Schneider har sex och regissören Dennis Dugan har två.

Det är inga genier, Apatow undantagen, som jobbat med vad som kom att bli en av de dummaste och minst underhållande filmer jag sett. Någonsin. Det är sex-, ras-, och bajshumor i en salig, genant blandning. Ingenting är gjort med stil eller finess.

Adam Sandler spelat en variant av Sasha Baron Cohens Borat, en man från mellanöstern som levt under en sten, skillnaden är dock att den senare är ett geni och den tidigare mest en blek kopia. “Jiddra inte med Zohan” är en dum film för dumma människor.