Quantum of Solace

Precis som i fallet med “Casino Royale” tror jag att det är oerhört subjektivt om man tycker om “Quantum of Solace” eller inte. Gillar man Bonds nya stil som introducerades i den förra filmen kommer man med största sannolikhet även att uppskatta denna film. Och om man var en av dem som hellre nostalgiskt tittade tillbaka på guldåldern med Sean Connery och Roger Moore, kommer “Quantum of Solace” antagligen inte heller att ändra på den saken. Är du desstum intresserad av poker kanske filmen tilltalar dig extra mycket.
Handlingen tar vid nästan direkt där den förra filmen slutade. Bond är på jakt efter organisationen som agerade bakom kulisserna i “Casino Royale”. Den största utmaningen är nu att veta vem han kan lita på, då fienden verkar finnas överallt.

Det som överraskar mig mest är hur annorlunda denna film känns jämfört med sina föregångare. “Quantum of Solace” är intensivare, snabbare och råare än den betydligt mer sofistikerade “Casino Royale” – men har samtidigt oerhört mycket mer djup och komplexitet i karaktärerna och deras förhållanden. Ur denna aspekt kan ingen av de tidigare filmerna i serien mäta sig med “Quantum of Solace”.

Actionscenerna är många och spännande, men det är inte filmens egentliga styrka. Styrkan ligger i scenerna som binder ihop dem. Aldrig tidigare har en Bondfilm fått mig att bry mig så mycket om karaktärerna som i “Quantum of Solace”. Daniel Craig visar återigen prov på stor talang, och tar karaktären James Bond till en nivå som Connery, Moore och Pierce Brosnan aldrig varit i närheten av. Han är mänsklig, han gör misstag och han har brister – vilket Judi Dench, i sin fantastiska tolkning av M, inte är sen att påpeka. De övriga skådespelarna – i synnerhet Mathieu Amalric i rollen som obehaglig skurk – övertygar också.

Slagsmålen är intensiva – men stundtals något oöverskådliga på grund av den ibland överdrivet snabba klippning. Att den har barnförbjudits är däremot ett skämt. Den är våldsam, texas hold em, men det ligger ingen som helst sanning i kvällspressens jämförelser med Rambo. Dessutom är handlingen, precis som “Casino Royale”, vid vissa tillfällen något rörig.

“Casino Royale” är den Bondfilm jag har sett flest gånger, och vid varje tillfälle har den vuxit i mina ögon. På samma sätt tror jag att “Quantum of Solace” är en film som kräver tid för att smälta och sjunka in. Den är annorlunda, oortodox och komplex – och jag kan knappt vänta tills jag får se den igen.