Seven Pounds

Will Smith är kanske Hollywoods mest fåfänga skådespelare. Han gör inte en film utan noggranna beräkningar på hur filmen påverkar utomståendes syn av honom. Så är det ju naturligtvis för alla skådespelare, men Smith är ett extremfall. När han ska spela en tilltufsad karaktär, som i “Jakten på lycka” eller senast med “Hancock” blir han smutsig, men han är aldrig på gränsen till sammanbrott. Okej, Smith är ingen karaktärsskådespelare, men när han ändå vill bredda sig bortom lättuggade komedier gör han enkel film utan några risker.
I “Seven Pounds” är antagligen Smith pressad till det yttersta, men han är ändå inte ett med sin trasiga karaktär. Historien, som långsamt utvecklar sig och ger oss mer ledtrådar till vad som egentligen pågår, tar sin början när Smith ringer larmcentralen för att varna dem om hans sedan länge planerade självmord. Vi får ta del av vad som får Ben Johnson att vilja ge upp sitt liv; han lever ett deprimerat liv fylld av skuld från en incident filmen väljer vänta länge med att avslöja.

Karaktären har naturligtvis ett nobelt syfte med sina sista dagar i livet och hans personlighet har plats för både Gandhi och Oscar Schindler. “Jakten på lycka”-regissören Gabriele Muccino gör sitt bästa för att tona ned Smith och vidbehålla filmen tempo utan att försöka pressa fram sin skådespelares nobless mer än nödvändigt. Men “Seven Pounds” är ändå en film som är mer feel good än tvärtom, där vi aldrig riktigt får lära känna Ben Johnsons innersta moraliska dilemman.

När eftertexterna börjar rulla är “Seven Pounds” ändå en Will Smith-film, hur mörk och långsam Muccino än försökt få den att framstå. Smith och hans rådgivare har återigen lyckats kalkylera fram formeln för hur produkten ska fortsätta vara konkurrenskraftig, trots att hans senaste film utger sig för att vara mycket mer än så.