The Informant

Steven Soderbergh är 2000-talets filmskapare. Han filmar och klipper sina filmer snabbare än någon annan. Men det kanske också är där Soderberghs problem börjar. Han jobbar inte i tre långa år med att utveckla och se sina filmer växa och hitta sin form. “The Informant” filmade han på 30 dagar och det märks.
“The Informant” saknar hjärta och själ. Matt Damon, ibland en axelryckning, men oftast briljant – gestaltar Mark Whitacre, mannen som blev FBI-informatör och avslöjade en priskartellskonspiration på Archer Daniels Midland, ett företag som säljer majskorn för betesdjur, i mitten av 1990-talet. Så långt är allt okej.

Men när lagom mycket information presenterats och Whitacre tidigt börjar jobba för FBI byter också filmen skepnad. Soderbergh byter till ett glatt gult färgschema och försöker utmåla Whitacre som ett ofrivilligt komiskt geni. Men istället verkar han bara vilsen och humorn infinner sig aldrig.

Filmens viktigaste tema är Whitacres vilsna liv med bipolärt syndrom. Trots att hela filmen är ett långt skyltfönster som visar sjukdomens yttringar känns det ändå som om Soderbergh bara snuddar vid vad som gjorde och gör Whitacres liv så annorlunda. I sann biopolär anda låter Scott Z. Burns manus huvudkaraktären raka upp lögn efter lögn vilket trollar bort åskådarens intresse i samma veva.

“The Informant” är inte smart, inte rolig och kan inte luta sig tillbaka på en stark karaktär. I slutändan sitter jag mest och himlar med ögonen och funderar hur bra “The Informant” blivit om Soderbergh lagt ner hela sin själ i Mark Whitacres fascinerade liv.