Shutter Island

Ur ett tätt dimhölje anländer färjan. John Adams hotfulla trombon sammansmälter med signalhornet. Två kriminalkommissarier – Teddy (DiCaprio) och Chuck (Ruffalo) – presenteras i visuell feber, till följd av tidsrumsliga brott mot 180-gradersregeln. De ska finna en rymmen patient från en “institution för de kriminellt sjuka”, belägen på en ö långt från civilisationen. Självklart är saker och ting inte som de först verkar; stämningen blir snabbt konspiratorisk och minuter in i filmen är vi fast i ett olustigt delirium. Men i trygga händer, som tur är.
Genier från tidigare Scorsese-samarbeten återvänder. Robert Richardson fångar dunkla miljöer i svepande åkningar och häftiga panoreringar. Närbilder attackerar från ovan och belyser DiCaprio, som strålkastare från ett osynligt vakttorn. Scorsese har sagt sig fascineras av redigeringsprocessen, hur man klipper från en bild till en annan och därmed skapar en tredje i åskådarens huvud. Den magin återskapas av Scorseses husklipperska, Thelma Schoonmaker, som reder ordning och finner symmetrisk grammatik i ett experimentellt bildspråk.

Som i tidigare filmatiseringar av Lehane – “Mystic River” och “Gone Baby Gone” – plågas män av moraliska dilemman, på vals genom osäkerhetens dimma. Det är några år efter andra världskrigets slut och efterkrigstidens paranoia vilar som orosmoln över ön. Nuet är en igenbommad vedbastu där Teddys förflutna är riset; tillbakablickar som piskar fram våldsmelodramatiska vinjetter, där plågsamma minnen är regnande aska som ifrågasätter berättarjagets tillstånd.

Spänningen alstras i en desarmering av huvudpersonen. Stackars Teddy berövas successivt sin auktoritet. Han åker dit med bricka, presenterar sig som “Federal Mah-Shell” med irländsk accent – en stark man i betydande position. Snart står klart att det tryggaste han lär bemöta är toaletten i första scenen, som fylls med sjösjuka. Allt går utför; fråntagen tjänstevapnet, inför en storm som hindrar returresa, otäcka vågor kramar klippor och giftiga växter, personalen motarbetar och hånar. Och så är han ju omgiven av kriminella psykopater.

Naglar kommer att bitas när Teddy rusar genom en nedsläckt fångavdelning med tändstickor, eller när han i farligaste avdelningen hamnar i elakartad kurragömma i en tegellabyrint. Leonardo DiCaprio passar perfekt i infernot. Det här kan mycket väl vara första rollen som tar vara på skådespelarens åldrande, berövad Hollywoods fulsminkning och uthängd i all sin naturlighet; högt hårfäste, komprimerade drag som balanserar på ansiktsfjun – som en bekymrad bulldogs anlete.

När Scorsese medverkade i “Inside the Actor’s Studio” bekände han sitt ständiga hantverksaber – att fånga människans ansikte i närbild med vidvinkel. Det var 2002. Åtta år senare demonstrerar han närbilder utöver bildutsnitt. Filmisk voyeurism som må ha inspirerats av Clouzot och Hitchcok, men där manliga blicken flackar och bländas. “Shutter Island” är en klaustrofobisk mardröm som inleds i filmkonstens tätaste dimhölje, där mästaren finner klarhet och seglar ut med sin bästa film på 30 år. Tekniskt fulländad, hemsökande, vacker – ett mästerverk som demonstrerar modern films starkaste radarpar.