A Bittersweet Life

Det känns en aning trist att framhäva Sydkoreas filmindustri som världens mest spännande för tillfället. Det finns risk att därmed bortse från de olika regissörernas skilda talanger och klumpa ihop dem till något fabulerat kollektiv av konstnärskrafter. Men om man räknar upp både Chan-wook Parks hämndtrilogi och Kim Ki-duks egensinnigt poetiska våldsdramer så är ordet filmmagi nära till hands. Och med A bittersweet life kan man redan betrakta Kim Ji-woon som nästa stora namn. Nationella generaliseringar åsido – man kan ändå spekulera i vilken betydelse hämndtemat har inom den koreanska berättartraditionen när Ji-woon likt de båda föregående regissörerna låter sin gangsterprotagonist spänna pistolmynningen i pannorna på dem som vände honom ryggen.
I den luxuösa penthouse-baren La Dolce Vita sköter Sun-woo om affärerna. Han upprätthåller ställets elegans med dedikation, medan hans egentliga funktion är som gangsterbossen Kangs högra hand sedan sju år tillbaks. De mer smutsiga tjänster han utför som sådan röjer inte den välpolerade yta av artighet och finess han utstrålar i baren. När Kang en dag ber honom om att se efter hans unga flickvän medan han är iväg på affärsresa, inser inte Sun-woo vad han tackar ja till. Vackra Hee-soo misstänks vara otrogen, vilket är en sanning med modifikation. Hon har helt enkelt avstått från att underkasta sig Kangs romantiska frierier och träffar hellre en jämnårig musikant. Mot sitt bättre vetande avstår därmed också Sun-woo från att uppfylla sitt överhuvuds önskan om att ta livet av de älskande tu. Straffet blir obönhörligt brutalt och leder till en våldsam hämndspiral.

Kim Ji-woons rysare A tale of two sisters visade att hans känsla för bildlösningar och utnyttjande av minsta skrymslen saknar föga. A bittersweet life är likaledes en oerhört snygg film, där inte en endaste kameravinkel eller ljusinställning känns ogenomtänkt. Scenen där Sun-woo ertappar Hee-soo med sin älskare bjuder på ett par tagningar som varar högst ett par sekunder, men samtidigt genom diskreta åkningar får duken att explodera. Likaså är den effektfulla slagsmålsscenen i ett garage efter mitten av filmen i paritet med korridorscenen i Old boy. All denna skönhet lyckas dock skugga det faktum att intrigen är tämligen enkel och att huvudpersonens karaktär en aning motsägelsefull i en slags nyfödd naivitet. Som att han efter sju års tjänst som gangster inte förstår att folk kan vilja göra honom illa. En smula ologiskt, vilket leder till att den andra halvans konstpauser (emellan eldstriderna) blir något ihåliga i sina pretentioner. Kan man ha överseende med en sådan petitess är dock A bittersweet life något utöver det vanliga. Med eldstrider i klass med Scarface, med smäktande gatubilder i klass med Collateral och med en bitterljuv stämning som hämtad från Jean-Pierre Melvilles Samuraj Killer är det en noir-thriller som klår det mesta i sin väg.