The Ghost Writer

Man skymtar regissören i filmens skurkroll. Nu är inte Pierce Brosnans karaktär en renodlad bov, men likväl en tvivelaktig figur i politisk hetluft, isolerad från mediestrålkastaren i sitt strandhus. Känns historian igen? Ofrivillig metastämning lär ha infunnit sig när våldtäktsmannen Polanski gjorde färdigt “The Ghost Writer” – bakom lås och bom.
Vi ser ett tomt fordon på en bilfärja och klipper därefter till ett uppflutet lik på en strand. Ewan McGregor spelar den dödes efterträdare, anlitad för att spökskriva Adam Langs självbiografi – en före detta premiärminister som står inför anklagelser om krigsförbrytelse. Redan på väg hem från första mötet med bokförlaget blir spökskrivaren – som passande nog förblir namnlös genom hela filmen – anfallen och rånad.

Jag var trött på McGregor innan jag såg filmen – han är så charmig att man blir mätt, och folk verkar ha glömt att han knappt gjort en bra film. Men här passar den naiva blicken perfekt, laddad med en cynism och förmåga att leverera barsk kritik utan att blinka, bara för att snyggt klämma in en avväpnande komplimang efter sista sarkasmen. Brosnan och Olivia Williams är spännande som paret Langdon; den förstnämnda spänner ut rumpan och ler som bara marionetten i korshåret kan göra, medan den senare är kylig och elegant som en ung Charlotte Rampling,

Större delen av filmen utspelar sig i och runt strandhuset, beläget på en gråmulen ö. Kändisskapets falska privatliv illustreras när spökskrivaren, tillsammans med Langs fru, tar en strandpromenad mot kameran – och livvakten plumpt springer ikapp en centrerad plats i kompositionen. Polanski för denna typ av ironiska dialog med spänningskonventioner, som inleds starkt när en mystisk fyr slänger sitt oblika ljus in i huvudpersonens hotellrum, alltmedan spökskrivaren ligger utslagen i sängen och snarkar bort den visuella varningslampan.

“The Ghost Writer” är en fröjd för Hitchcock-kännaren med ett sinne för humor; det leks med namnlösheten, kryptiska signaler och femme fatale-romansen. Men emellanåt gör sig verkligheten påmind. Spökskrivaren ombeds att utnyttja sin vältalighet för att diktera ett uttalande åt Langdon. Han njuter av sin egen skicklighet, men får senare höra hur orden citeras i ett tv-inslag framför vita huset. Det är en tur genom mediecirkusen; om pennan är mäktigare än svärdet är kameran en pansarvagn, med siktet inställt på människans fallerade moral.

Det här är Polanskis indirekta uppföljare till “The Ninth Gate”, båda om sarkastiska män i kast med litteratur men med huvudet fast i mysteriepastischer. Sällan har jag skrattat så mycket samtidigt som naglarna filats till knogarna. Polanski må vara en feg jävel på flykt från rättvisan – men en genial regissör, det är han.