Frost/Nixon

1977. David Frost tar sina egna och sina vänners pengar, köper loss sex timmar tv-tid och intervjuar planetens kanske mest kontroversielle person. Frost var talkshowvärden som blivit förpassad till Australien och sitt hemland Storbritannien sedan hans program i USA misslyckats att attrahera publik. Med andra ord vore det typ som om Craig Kilborne intervjuade George W. Bush i 28 timmar. Typ.
Vad David Frost lyckades koordinera är en enastående bedrift och att intervjuerna inte blev lika bra är nästan bortglömt. Efter Peter Morgans manus och Ron Howards regi spelar Frank Langella och Michael Sheen båda män som är ute efter revansch; Langellas Richard Nixon desperata önskan är att få sin heder upprättad efter Watergate-skandalen och Sheens David Frost drömmer om att inte bara vara en lättuggad talkshowvärd som kan intervjua kändisar. Men även om Howard regisserat filmen är den verkliga auteuren Peter Morgan som efter The Queen, Last King of Scotland och The Deal fortsätter sin forskning av 1900-talet filtrerat genom viktiga personligheter.

Men Howards berättartempo och fokus på Frost ger filmen samma upplägg som en klassisk sportfilm. Frost framstår som den oväntade underdoggen, med de traditionella motgångarna för att vända på steken och göra intervjun till en personlig kraftmätning. Boxningsmetaforerna är överallt och Howard har inte haft tillräckligt stor tillit till Morgans ord, som inte behöver överdramatiseras, eller den perfekta skådespelarensemblen.

“Frost/Nixon” är ändå en fascinerande film som ger oss en ny bild av Nixon, en av historiens mest dokumenterade och fascinerande personligheter. Langella sätter fokus på Nixons torra charm och hans inre skuld. Och när kamerorna slocknade efter över 28 timmar inspelat material rår ändå Morgan det att framstå som om Nixon erkännande mer än han egentligen gjorde och att Frosts insats var exceptionell; så var det inte, men det spelar ingen roll, “Frost/Nixon” är en synnerligen underhållande film om en av 1900-talets mest kontroversiella personer.