Red Road

Stressade människor på tv-skärmar är som att titta på ett akvarium. De vandrar förbi upptagna, tillslutna av sin egen lilla sfär utan en aning om att de är ständigt övervakade. Varje steg, varje rörelse, inget undgår kamerans vakande objektiv vars motor surrar tyst i det lilla hörnet där den är monterad.
Jackie arbetar på ett säkerhetsföretag och sitter dag efter dag och observerar personer på sina monitorer. Djup sorg och traumatiska minnen har drivit henne till en punkt där hon lever sitt liv genom flimrande skärmar istället för bland övriga människor i Glasgow. En särskild person från det mörka förflutna dyker plötsligt upp och Jackies sinne konsumeras av tankar om att konfrontera denne individ. Tankar om sorg. Tankar om hämnd. Delar av de tragiska händelserna i Jackies liv portioneras ut i lagom små doser och bygger upp en suggestiv stämning.

Oscarsvinnaren Andrea Arnolds “Red Road” är ett stilistiskt samtidigt lågmält stycke film som bygger på enkelheter och små detaljer. Personligt kameraarbete och ett omsorgsfullt ljussättande väver sakta ihop en svart historia som verkligen blommar ut och håller åskådaren intresserad under hela vägen. Kritiserad för motbjudande scener borde istället hyllas för enastående prestationer av debutanten Katie Dicke och Tony Curran. Brutala scener skapar en svallvåg av känslor, samtidigt som det aldrig blir konstlat. Det är ärligt, dock en smula rått, ett avskalat samhällsdokument över olika problem och dagliga händelser presenterat i flera olika lager.

“Red Road” är stark, djup, tragisk utan att bli patetisk och letar inte efter obligatoriska snyftmoment hos publiken. Ignorera kontroversen som svävar runt projektet. Brittiska Andrea Arnolds regi och manusverk är ett av de bästa verken du troligtvis kommer att se under 2007. Filmen vann jurypriset vid Cannes filmfestival förra året och kammade även hem en Ingmar Bergman International Debut Award under Göteborgs Filmfestival. Det är den värd.