Hatchet

“Hatchet” är den senaste i raden av filmer som använder extrema mängder blod för att locka sin publik till skrik och skratt. Splatterfilmer har gjort något av en comeback sedan filmer som “Saw” och “Hostel” gjort succé. “Hatchet” är inte ens i närheten av samma liga utan är istället en flört till 70- och 80-talets lågbudgetskräckisar. Det är dock tydligt att “Hatchet” är gjord efter samma tanke som de flesta splatterfilmerna runtom i världen, nämligen för att skapa rubriker och sätta regissören i rampljuset.
“Hatchet” handlar om Ben och Marcus som är på Mardi Gras med sina polare för att festa och ragga tjejer. Ben har precis blivit dumpad av sin tjej och kan inte släppa tanken oavsett hur många öl och tjejer som finns att hämta. Ben beslutar sig för att strunta i festen och istället åka på en rundtur i det lokala hemsökta träsket som hans kompisar tipsade honom om förra året. Marcus följer med och dem träffar på en handfull människor som också vill åka med på den skräckfyllda rundturen. När de väl kommer till träsket så uppenbarar sig en hemsk sanning om platsen och helt plötsligt befinner sig alla i en mardröm när en psykotisk mördare med en yxa gör livet surt för dem.

“Hatchet” är regissören Adam Wests första intåg i skräckgenren och det märks att han har pluggat sin skräckfilmshistoria väl. Han kopierar i stort sett allt som går att kopiera från sina välkända föregångare. Element från “Motorsågsmassakern”, “Terror på Elm Street”, “Evil Dead”, “Fredag den 13:de, “Blair Witch Project” “Jag vet vad du gjorde förra sommaren” och “Halloween”, går alla att återfinna i “Hatchet”. Vi återfinner till och med lite småcharmiga cameos i början från välkända skräckaktörer såsom Robert Englund (Freddy Krueger), Tony Todd (Candyman) och Kane Hodder (Jason Voorhees). Adam Green försöker inte dölja att detta är lågbudgetsplatter utan han öser på den ena blodiga effekten efter den andra på ett lite avväpnande och amatörmässigt sätt. Efter de första fyrtio minuterna så sprutar blodet i stort sett hela tiden men det görs aldrig på något originellt vis vilket är “Hatchets” största problem. Kopiering är den främsta formen av smicker, som man brukar säga, men det hade inte skadat om Green hade infört några av sina egna idéer på ett bättre sätt istället för att låna alla andras och göra sin egna lilla mix utav det. “Hatchet” blir ruskigt repetitiv efter ett tag och det är i stort sett samma malande den sista timmen igenom utan tendens till förnyelse. Människor avverkas på löpande band och det hela blir väldigt tröttsamt i längden. Nog för att det är klassiskt i ordets rätta bemärkelse men bara för att det var roligt och underhållande på 80-talet betyder det inte att det är det 2007.

Klyschorna duggar riktigt tätt både storymässigt och bland karaktärsgalleriet vilket är synonymt med filmer i denna typ av genre. “Hatchet” tar vara på varenda skräckkliché du kan hitta i boken vilket kan vara till sin fördel om du är av den nostalgiska typen eller till en nackdel om du letar efter fräscha och originella skräckfilmer. Men att bara referera till andra filmer räcker inte idag. Man måste förvalta arvet och föra det vidare också. “Hatchet” står tråkigt nog och trampar på ruta ett i stort sett hela tiden och utvecklas till inget mer än regissörens stora kärlek för tidiga slasherfilmer. Detta är säkerligen poängen med hela filmen men det gör det desto mindre imponerande eftersom man har sett allting tusen gånger innan. Jag föredrar förnyelse och inte en dåligt sammansatt historielektion av gamla rysarklassikers. Allt är ju beroende till hur man förhåller sig till den här typen av film men trots ett ihärdigt försök så saknar ändå “Hatchet” den där härliga b-filmskänslan och blir inget mer än ett plagiat utan charm.