Body of Lies

Ridley Scott är en visionär när han är som bäst, en vanlig proletär när han är som sämst. Postmoderna Irak-thrillern “Body of Lies” är ett mellanting mellan visionären och proletären och resultatet är sålunda inte fantastiskt, men inte heller dåligt.
Filmen öppnar med en terroristattack i Manchester för att sedan gå till Irak, Amsterdam, Baghdad, Langley och Washington. Besluten tas från alla möjliga håll och solderna, eller i detta fall, soldaten har ingen som helst insyn i besluttagandet. Leonardo DiCaprio ger intrycket av att ha en hel agentverksamhet på sina axlar guidas fram och tillbaka av Ridley-favoriten Russel Crowe från sitt hem på den amerikanska västkusten.

När DiCaprios tjänst flyttas till Jordanien för att spåra den ökände terroristledaren Alon Abutbul skapas nya komplikationer. Den jordanska underrättelsetjänsten som amerikanerna tvingas samarbeta med vill bara vara med och leka om det sker på deras villkor.

DiCaprio är en av vår tids mest begåvade skådespelare, och det kommer från någon som inte har mycket till övers för honom från början. Även om han ibland blir för intensiv för sitt eget bästa är han lika duktig i actionscener som i dramatiska. Han pratar arabiska med den typ av brytning en amerikan skulle ha och hans kemi både med Crowe och Mark Strong är lysande. Just Mark Strong, i rollen som chefen för den jordanska underrättelsetjänsten är kanske ännu bättre än DiCaprio, han blandar kyla och värme på ett unikt sätt och hans metoder skapar ett omedelbart accepterande av hans karaktär.

Historien, som i någon annans hander hade kunnat bli ett stort virvarr, är klar och välberättad. Scott lyckas väl fånga den mellanösterniska atmossfären utan att behöva spela på stereotyper och amerikanska fördomar. Men egentligen är det inte mycket mer än så. Scott gör sitt proletära hantverk, tar sina pengar och går hem. Han lämnar oss inte med någonting att fundera på i efterhand eller att själva ifrågasätta. En gnutta passion hade inte skadat.