The Hurt Locker

Det skall sägas på en gång, krigsfilmsgenren är inte min genre. Den har alltid känts för återhållsam. Och självklart blir det så när man ska till att gestalta ett smärtsamt historiskt skede. Det är liksom inte riktigt tillåtet att ta ut svängarna. Självklart finns det en del undantag. Joel Schumachers “Tigerland”, David O. Russells “Three Kings” eller varför inte Stanley Kubricks “Full Metal Jacket”. Fantastiska filmer som ändock är lätt räknade, en, två, tre. Jo, rätt lätt. Och nu kommer alltså Kathryn Bigelow med “The Hurt Locker”. Tidningarna skräder inte orden. Saxat ur The New York Times: “The best action movie of the summer”. Men vänta lite nu, action movie? Det är ju för fan en krigsfilm. Herregud! Kan det verkligen fungera? Jo, det kan det. “The Hurt Locker” är en av årets bästa filmer.
Handlingen i “The Hurt Locker” är egentligen inte så mycket att orda om. Den utspelar sig under Irakkrigets början där vi, efter en otroligt svettig inledning, får möta yrkesbefälet William James som ny befälhavare för ett bombdesarmeringsförband. Med en cool jag-skiter-i-om-jag-dör-attityd liknande den hos Colin Farrell i “Tigerland”, sätter han snabbt skräck i sina kollegor. För James hanterar bomber som trettonåringar jonglerar Magnumpuffar på Nyårsafton. Kriget är blasé och kroppen odödlig. Som uppgjort för konflikter alltså.

Men som sagt, storyn kan ni lägga åt sidan tills vidare. Eller rättare sagt, under de 130 minuter som “The Hurt Locker” utspelar sig kommer ni inte ägna den en tanke, ej heller klockan. Ni kommer att vara alltför upptagna med att plocka krossat glas och bombsplitter ur blodiga såruppslag. Så nära inpå kommer Kathryn Bigelow. Vilket är första gången i hennes karriär. Även om hon tidigare imponerat med både “Point Break” och “Near Dark”, för att nämna två, så har hon aldrig nått ända fram. Förrän nu då. “The Hurt Locker” är en blivande klassiker, oavsett genre.