Edge of Darkness

Martin Campbell återvänder till sitt eget CV med kirurgavsikter och gör amerikansk storfilm av brittisk miniserie. Mel Gibson har nyktrat till och återvänder som stjärna i “Edge of Darkness”, men det är inte mammas drömkarl som är tillbaka. Snarare en luden best, som verkar ha fastnat i björnfällan samma sekund han vaknade upp ur ide. Han spelar Bostonsnuten Craven som beger sig på jakt efter dotterns mördare, men som på vägen får nys om en storskalig konspiration.
Det är som om Gibson och Campbell avlat kärleksbarn, eller snarare skilsmässokompromissat. Lika delar DNA: en skvätt Riggs från “Dödligt Vapen”, utspätt med Bond-fröna som såddes i “Casino Royale”. Den fragila detektiven byter förstoringsglaset mot pistolen – mysteriet är inget för Poirot. Tidigt förstår vi hur saker och ting ligger till och istället förväntas det bli spännande att se en simpel snut, sliten och medelålders, stå upp mot storföretag och regering.

“Edge of Darkness” är så klassisk att jag inte kan bestämma mig för om den bör stämplas som klyschig eller charmig. Craven talar högt med sin döda dotter, låter silverkorset gunga under hakan när han tvättar bort blod från ansiktet. Känslosträngarna är så hårt spända att den trasiga far-och-dotterrelation blir skrattretande. Och så jakten på ledtrådar, som är så lämpligt utplacerade att William Monahan och Andrew Bovells manus skulle få Robert McKee att putsa vigselringen.

Stora problemet är ändå den narrativa rytmen, snällast beskriven som ojämn. Det kräks och mördas några minuter in i filmen, stannar sedan upp tills actionscenerna plötsligt överraskar från ingenstans som ett piano i huvudet – lite som att bli nypt i rumpan med en anabol steroidspruta. Filmbolagspress för att locka publik? Medan bevis sopas under mattan kan vi i dammråttorna se spår av vad som kunnat bli en spännande thriller, men som istället blev en avslagen actionfilm.