American Crime

“American Crime” berättar historien om ett av de mer uppmärksammade rättsfallen i amerikansk historia. Två systrar blir under några höstmånader lämnade för att bo hos en mor och hennes fem barn, eftersom systrarnas föräldrar ska ut och turnera med sin cirkus. Vad som till en början ser ut att bli en rolig vistelse, vänds snart upp och ner. Modern i huset börjar misshandla systrarna, och det hela blir allt värre. Korta klipp från rättegången som följde varvas med längre segment från systrarnas tid hos familjen på ett fantastiskt skickligt sätt.
“American Crime” inleds ljust, med positivism och det är till en början svårt att förstå vilken brutalt mörk och stark film det kommer att bli. Det är dock i detta som filmens styrka ligger. I och med att den behandlar sitt tema med sådan respekt och på ett så fruktansvärt bra sätt berör den en till en nästan absurd nivå. Varje slag som måttas mot flickorna, varje cigarett som bränns mot flickornas hud känns som ett knivhugg i hjärtat.

Bortom allt mörker och all sorg är “American Crime” även ett berättartekniskt mästerverk som i ett lagom tempo för sin publik genom historien den har att berätta. Ackompanjerat av den briljanta Ellen Page i huvudrollen blir de starka scenerna ännu starkare och även de lugnare scenerna godis för ögonen. Inte en minut, knappt en sekund går till spillo utan varje scen görs med fantastisk precision och håller tittaren på nålar filmen igenom.

Jag har inte blivit så tagen av någon film under hela detta år, och har svårt att minnas när jag överhuvudtaget upplevde liknande känslor på bio. Det finns scener som är så starka att ens hjärta pulserar fyra gånger så snabbt och ens andning upphör, samtidigt är den gjord med sådan oerhörd skicklighet att det mitt i all förtvivlan bara är att bocka och buga.