Eagle Eye

Konspirationsfilmerna med framtidens teknik och cyberterrorister som det yttersta hotet har vi sett förut. Stanley Kubrick visste hur man gjorde, Tony Scott var rätt okej han med, men D.J. Caruso? Nej.
Affärsmannen Steven Spielberg var tydligen personen som kom på och sålde vidare konceptet, att låta vanliga människor som tvångsrekryteras till en terroristcell för att utföra det största terroristdådet någonsin. Men det är egentligen inte historien i sig det är fel på, premissen med en självdestruktiv Shia Labeouf som den slappe, men klipske antagonisten, är intressant. Utförandet däremot, fullständigt proppfyllt med oklarheter och plotholes, är under all kritik.

Caruso och hans manusförfattare försöker distrahera sin publik med så mycket stunts, explosioner, biljakter, så att den inte ska påminnas om hur dum filmen egentligen är. För det är just vad “Eagle Eye” är, en dum film. Filmen försöker vara “Ett rymdäventyr” korsat med en konspiratorisk 70-talsthriller, men lyckas bara vara en blek “Enemy of the State”-kopia med influenser från alltifrån “Matrix” och “Terminator ” till “Die Hard 4.0” och “Minority Report”.

“Eagle Eye” känns lite som att se en säsong av tv-serien 24 på två timmar. Det är klippt med fantastisk frenesi och utan speciellt mycket tanke. Och Hitchcock-rånaren D.J. Caruso har åter visat att han är av det lägsta släktet, en talanglös kopierare.